Idag visste jag inte riktigt vad jag ville. Jag var sugen på att ut och springa samtidigt som jag inte var sugen på vinter, snömodd, kyla och sega ben. Efter att ha tagit lika lång tid på mig att förbereda mig som inför gårdagens långpass så hade jag tillslut kommit fram till att en liten runda skulle det bli.
Sprang iväg lite planlöst och förbannade snömodden som låg på varje gata jag valde. När jag efter 2 km sprang förbi Djurgårdsbron tog jag ett snabbt beslut att springa ut på Djurgården vilket jag inte hade tänkt att göra. Snön såg inte ut att vara lika moddig på andra sidan bron.
Djurgårdsbron en vinterkväll i början på februari
Mycket riktigt så var snön betydligt bättre på andra sidan bron. Ordentligt med fäste och jag ökade medvetet farten. Trodde jag. Efter att ha konsulterat pulsklockan kändes det mest som att pulsen ökade medan farten fortfarande var lika låg som tidigare. Nedslående! Men jag kan ju inte förvänta mig att kroppen ska vilja springa fort utan att jag har tränat den.
Vy från Djurgårdsbron
Självklart sitter ju långpasset från igår kvar i kroppen också. Det märktes om inte annat när jag kom hem efter 8 km och det kändes som jag varit ute på långpass igen. Men det är grymt skönt att sätta sig i soffan med vetskapen att man har "gjort" dagens träningspass. Även om det "bara" är ett lugnt pass på några kilometer.
8k @5:59
