Stockholm Maraton 2010

19*C och molnigt. Kunde väl inte vara bättre förutsättningar för maraton, även om det gärna får vara ännu varmare för min egen del. Vara ganska spänd innan loppet, insåg att det skulle bli tufft att springa fort. Efter att Anton och jag tillslut bestämt om det var t-shirt- eller linne-väder begav vi oss till starten (för mig var det t-shirtväder, för Anton linne-väder). Vi gick direkt in i startfållan för att få platser ganska långt fram. Allt kändes bra fram till 2 minuter innan start. Då blev jag kissnödig, igen! Hade ju inte gjort annat än att kissat kändes det som, och inte heller druckit något sedan 11-tiden. Det hjälpte tydligen inte. Hoppades att det skulle försvinna efter några kilometer. 

Kom iväg bra i starten, lite för bra. Sprang helt på känsla och insåg att det gick fortare än planerat. Det kändes dock så bra att jag struntade i klockan och valde att bara fortsätta att springa istället. Hade en helt fantastisk kilometer på Strandvägen där jag och en annan kille sprang helt ensamma på högersidan. Kändes som vi hade ryckt och låg i täten.  Efter 5 kilometer på 20:49 insåg jag att det här var en öppningsfart för att gå under 3-timmar. Efter att den 6:e kilometern gått på 3:54 fattade jag att det här höll på att bli riktigt dumdristigt och försökte anpassa mig efter klockan och sakta ner till 4:20-4:25 fart. 

Anton startade starkt och låg på 5 minuter per kilometer fram till 21 kilometer. Sista halvan blev lite tyngre men han gick ändå in på 3:56 på sitt första maraton. Riktigt bra!

Bild från granlof.net

Kände mig fortfarande pigg och hade inga problem att hålla farten. Eftersom det hittills hade varit väldigt lättlöpt så insåg jag att det kanske var därför det gått så pass fort i starten. När Västerbron kom var jag därför väldigt försiktig och tog det lugnt uppför för att inte spränga mig redan efter 8 kilometer. 

Passerade 10 kilometer på 42:39 och trots att jag fortfarande inte hade några problem med att hålla farten kändes det inte helt bra att känna sig ansträngd när loppet knappt har börjat. Jag var fortfarande kissnödig och det hjälpte inte heller den allmänna känslan. Att jag var kissnödig gjorde att jag inte var sugen på att dricka vilket gjorde att jag fick i mig dåligt med vätska vid vätskestationerna. Jag valde att hoppa över två stationer helt på första varvet. 

Bild från granlof.net

Fortsatte att hålla jämn fart under andra milen som gick på 43:45. Började nu känna att jag fick mer och mer problem med att magen inte riktigt trivdes. Antingen kändes det som att det gick för fort eller att jag fick i mig fel saker. Förmodligen en kombination. När jag passerade halvmaratondistansen insåg jag att kissnödigheten och min mage gjorde mig tvungen att kissa. Att kissa fort är bland det svåraste som finns när man springer tävling, det är därför man ska ladda upp så man slipper kissa under loppet. Tyvärr lyckades jag inte med det den här gången. 40 sekunder tog det. 

Bild från granlof.net

Ut på Djurgården och även om jag inte kände det så såg jag på klockan att jag började få svårt att hålla farten. Nu började kilometertiderna bli ojämna och det varierade mellan tänkta 4:20 till 4:30 och uppåt.  En snabb och två långsamma verkar det som om tempot låg på. Insåg att det skulle bli tufft och 3:05 som mål började snabbt ticka iväg. Att börja tappa redan nu, det var minst 7-8 kilometer för tidigt. 

Klar med djurgården och in mot stan igen. Nu väntade jag bara på 30-kilometerspasseringen för att känna hur trött jag skulle vara när loppet egentligen börjar.  När jag passerade 30 kilometer på 2:11:01 inser jag att jag egentligen inte är så trött. Det är mer att jag inte kan hålla farten uppe. Magen gör framförallt att jag har svårt att trycka på. Jag har inget behov av att gå eller stanna, men kilometrarna går ändå betydligt långsammare än vad jag hade önskat. Jag har hela tiden ganska bra kontroll på min fart jämfört med sluttider och är redan vid 35 kilometer ganska säker på att gå under 3:10 även om jag inser att jag inte kommer ha någon marginal att ta av. Men jag har absolut inte gått in i någon vägg, det är bara det att det gå långsamt. 

Strax efter Centralen känns det i och för sig som att jag har gått in i en vägg och står still för då kommer Espen som ett expresståg bakifrån och ropar "Nu kör vi Tobias".  Jag funderar inte ens på att försöka följa efter, han springer på tok för fort för mig.  Han öppnade förmodligen i en mer lämplig fart än vad jag själv gjorde. 

Biter ihop och tänker att i år ska jag i alla fall försöka hålla ihop det så gott det går de sista kilometrarna in i mål. Förra året tappade jag mycket tid de sista 2 kilometrarna.  Det går ganska bra och när jag svänger upp på Sturegatan och M står där med sonen och hejar på mig får jag ordentligt med kraft ända fram till Stadion. När jag springer in på Stadion lyckas jag öka farten och jag tar några placeringar på de sista 200 metrarna. Tur var väl det att jag ökade farten, för vad jag inte visste var att jag hade Staffan precis i hasorna och han gick i mål 19 sekunder efter mig. 

Bild från granlof.net

I mål på 3:09:27 som officiell nettotid. Nöjd med tiden men inte helt nöjd med vare sig uppladdning eller genomförande. Halva loppet var en kamp och det hade det inte behövt vara om jag hade öppnat förståndigare. Men nu vet jag det, och jag vet att jag är långt ifrån tretimmarsgränsen just nu. 3:05 känns inte så långt bort på en lättare bana, med en jämnare öppning, utan magproblem och kisspaus. 

Bild från granlof.net

Rejält sliten efteråt. Ont i magen ett par timmar efter loppet. Men så fort det släppt slank en pizza ner utan problem. Lite problem med baksidan av båda knäna efteråt också. Något som jag dragits med nu under våren. Annars är det mest normal träningsvärk. Idag har jag försökt få lite blodgenomströmmning genom en nationaldagspromenad.

Det jag tar med mig från det här loppet är tiden och de första fantastiska 5 kilometer som jag verkligen nöjt fullt av. De övriga 37 kilometrarna får jag se till att göra bättre nästa gång!

Uppladdning

Nu börjar jag faktiskt känna att Stockholm Marathon närmar sig. Idag har jag börjat min uppladdning. Jag har ju sprungit med TSM under hösten och våren men i övrigt följer jag inte Anders Szalkais träningsprogram alls. Men när det kommer till uppladdning följer jag i stort hans tips.

Eftersom det gick bra förra året så tänkte jag att jag kopierar och kör precis likadant dagarna innan maran i år. Det börjar med att jag idag äter kost som består av så lite kolhydrater som möjligt. Detta för att att göra en lätt tömning av kolhydraterna i kroppen. Ikväll springer jag en runda på 90 minuter, även det för att tömma kroppen på kolhydrater.

Just nu kör jag värmeträning genom att blogga i solen på balkongen.

Imorgon börjar jag sedan kolhydratsladdningen. För mig består den endast av vanlig mat men lite extra mycket kolhydrater och några extra mellanmå för att verkligen få i mig ordentligt nu dagarna innan maran. Jag ser även till att dricka ordentligt under dessa dagar, speciellt under fredagen.

På lördag när det är dags för tävling börjar jag dagen med sovmorgon. Sedan blir det havregrynsgröt. Ordentligt med dryck fram till klockan 11:00 sedan slutar jag dricka, detta för att inte bli kissnödig under loppet. Precis innan jag slutar dricka äter jag en lättare lunch som består av något jag vet kroppen klarar bra under tävling. Det brukar oftast blir något snabbt och lätt som makaroner med lite kyckling eller liknande.

Förra året drack jag bara vatten på morgonen innan loppet, funderar på att kanske dricka lite sportdryck också i år. Vet inte om det ger något effekt så långt innan loppet men man kan ju prova.
Under loppet försöker jag dricka sportdryck och sedan skölja ner med vatten, detta för att slippa sportdrycks kladdet i munnen. Ju varmare ju fler vätskekontroller dricker jag vid.

I år kommer jag även ha med mig några energi-gel. Förra året hade jag med mig en som jag tog efter 33 km, i år tänkte jag ha några flera för att ta ungefär var 5 kilometer med början efter halva loppet. Jag är dock allergisk mot att bära med mig saker när jag springer men det finns en lösning. Espen har tipsat mig om dubbelhäftande tejp. och det fungerar riktigt bra faktiskt. Hur kan ni läsa här.

För övrigt är jag lite orolig för att jag börjar känna mig förkyld. När jag känner efter ordentligt, som inför en mara. En vanlig dag hade jag inte märkt något med andra ord. Så förhoppningsvis är det bara huvudet som spökar.

Nu är det bara att hämta nummerlappen på torsdag och börja räkna ner.

Progressiva 21k med säkerhetsstopp

Med hjälp av Hempa och Espen blev det idag ett lite längre pass med fartökning.  Tanken från början var 20 km och att första milen skulle gå i lågpulsfart för att därefter successivt fartöka sista milen. Valde redan från start att få lite maratonkänsla genom att i stort sett springa de sista 21 kilometerna av Stockholm Marathon-banan.  Kortfattat kan man nog säga att det var fel val. Har en svag känsla av att ett antal cyklister och fotgängare inte uppskattade min framfart på de folktrånga gatorna.

Det närmar sig!

Bestämde mig även för att springa i ett par av mina lätta skor, Saucony Fastwitch. Efter 1,5 kilometer var jag tvungen att stanna, då hade det fastnat stenar i lufthålen under skon. När jag skulle försöka få bort dem lyckades en sten åka in genom hålet och fastna på insidan i skon. Där sitter det nämligen ett nät för att stenar och liknande inte ska åka in i skon. Nu fastnade stenen under nätet. Även om jag gillar fastwitchen som sko så tycker jag nog den passar bäst på löpband. Och löpband springer jag ju nästan aldrig.  De kommer sällan till användning med andra ord.

Det blev ingen lågpulsfart första milen. Hade svårt att hålla igen på farten och beslutade mig istället för att ligga runt 4:45 fart fram till 15 kilometer och därefter fartöka till 4:20-fart sista 5-6 kilometrarna.  Det gick ganska bra och jag höll ungefär tänkt fart första milen, sedan lyckades jag på något konstigt sätt få till två kilometrar efter varandra runt 4:15. Då började jag bli lite orolig för att det gick lite väl fort. Vill inte riskera att bli allt för sliten igen. Närmade mig Västerbron och tog beslutet att gå uppför för att spara kroppen men samtidigt kunna hålla bra fart igen när jag väl var över bron. En liten bit efter Västerbron passerade jag 15 kilometer och gjorde den planerade fartökningen.

Den första kilometern blev lite långsammare än tänkt och låg på 4:27 men sedan låg jag runt 4:20. Efter att ha räknat efter insåg jag nu att rundan borde bli runt 21 kilometer och jag valde att efter 18 kilometer ta ett nytt säkerhetsstopp och gå några hundra meter för att inte bli allt för sliten. Sista tre kilometrarna kändes riktigt bra och jag avslutade med 4:05 och 4:04 på de två sista. Halvmaran passerades på 1:35:30 innan det blev några hundra meters nerjogg.

Kändes bra idag men att försöka hålla den farten som jag höll sista 6 kilometrarna i 42 kilometer kommer bli tufft. Jag inser att jag absolut inte kan stirra mig blind på klockan utan att jag måste lyssna på kroppen ordentligt annars finns det risk att jag går in i väggen.  Nu är det bara två eller kanske tre träningspass kvar innan årets stora examen.

21,5k @4:34

Hur fort ska jag springa?

Hur fort ska jag springa på Stockholm Marathon? Det är en fråga som tar en del tid i anspråk så här 10 dagar innan start kan jag meddela.

Så fort jag orkar är ett ganska bra svar. Men det är inte alltid man vet hur fort man orkar springa och då tar man ofta höjd för att man ska orka ända in i mål och startar lite för långsamt. Det gäller ju att göra ett så jämnt lopp som möjligt för att prestera bästa möjliga tid. Alltså tänkte jag ta hjälp av klockan!

Det är inte helt enkelt att ta hjälp av klockan. För det första visar den lite fel. Jag har en Garmin GPS-klocka och den visar alltid lite längre distans än vad loppet i verkligheten är. Det beror till exempel på att jag inte springer den exakta vägen till mål. Så ska man använda klockans tid och distans, som jag väljer att göra, får man ta höjd för felvisningen. Förra året visade min klocka att jag hade ett kilometersnitt på 4:30 men i verkligheten låg det på 4:34. Alltså, klockan visar 4-5 sekunder snabbare tid än vad jag i verkligheten springer.

Sedan gäller det ju att bestämma sig för vilken kilometertid man ska försöka hålla. Det finns tusen olika beräkningar man kan göra med jämförelse från tidigare resultat. Beroende på vilken beräkning man använder kan man alltid få det resultat man vill ha, jag har räknat igenom alla flera gånger. Tillslut har jag valt att lägga mig någonstans mitt i mellan min drömtid och förra årets resultat. Drömmen är ju att gå under 3-timmar vilket motsvarar 4:16 per kilometer. Förra året sprang jag med 4:34 per kilmeter i snitt. I år blir alltså målet att springa runt 4:25 i snitt. Vilket gör en sluttid på 3:06-3:07 ungefär. Det borde kunna gå om jag har en bra dag.

Det som gör det här läskigt är att ska jag följa klockan måste jag alltså dra av ytterligare 4-5 sekunder för att få rätt tid i verkligheten. Det betyder att jag ska följa klockan på 4:20 per kilometer ungefär. Helt plötsligt känns det mycket fortare... Tänk vad psykologiskt det här med löpning egentligen är.

Men oavsett klockan så är det viktigaste att känna av kroppen. Beroende på hur det känns just den 5:e juni kanske jag kan öka eller måste sänka farten för att ta mig i mål. Men nu har jag i alla fall en tanke att följa i början.

Bilden till höger: Mina kilometertider från maran förra året enligt min klocka (jag låter alltså klockan ta km-tiderna och trycker inte själv av klockan vid kilometermarkeringarna).

Sista bilden: Sliten blir man oavsett hur fort man springer

18-18

Jag var 18 år när jag sprang mitt första maraton. Det var 18 år sedan, nämligen den 30 maj 1992 när jag stod på startlinjen i Stockholm Marathon. Man var tvungen att ha fyllt 18 för att få starta och därför hade jag väntat ett helt år på att få springa. Som 17-åring hade jag istället provat på att springa långt genom Lidingöloppet hösten innan, när långloppssuget blev för stort.

Mitt första maraton gick mest ut på att ta mig runt. Jag sprang tillsammans med min träningskompis och jag minns att vi startade väldigt lugnt med stor respekt för distansen. Värmen, med 28*C vid start gjorde nog att försiktigheten var extra stor. Det jag med stor tydlighet minns är att jag kände mig ganska pigg fram till 30 km. Ett Lidingölopp rent längdmässigt utan större smärta var ju en framgång trodde jag. Det var väl där någonstans jag blev något övermodig. Det sista kilometrarna var grymt tuffa och träningskompisen började dra iväg, precis som han hade gjort på slutet av Lidingöloppet året innan. Trots prestigen i det hela kunde jag inte svara. När vi väl var inne på Stadion såg jag att det fortfarande inte var så stort avstånd mellan oss och med en mäktig avslutning lyckades jag otroligt nog se till att vi hamnade på exakt samma sluttid, 4:10:16.

Nu är det den 18 maj och 18 dagar kvar till mitt 4:e maraton. 18 år efter mitt första. Nu vet jag att maraton börjar efter 30 km och jag hoppas att jag inte blir övermodig. Men givetvis hoppas jag på en mäktig avslutning även om jag inte har någon träningskompis att jaga ikapp.

P.S Observera att det här inlägget postades 18:18...

Tour-96

Jag har uppdaterat min Stockholm Marathon anmälan med klubbtillhörighet, vilket jag glömde bort i stressen när jag anmälde mig vid nummerlappsutdelningen förra året.

När jag var inne och kollade på stockholmmarathon.se för att se om uppdatering gått igenom såg jag som vanligt de två lopp som jag varit anmäld till men inte gått i mål på. De ligger där som en nagel i ögat. 2006 stod jag faktiskt på startlinjen men då jag exakt en vecka tidigare kommit hem magsjuk från Thailand så var jag kanske lite överoptimistisk när jag trodde att jag skulle ta mig runt maran. Efter att ha sprungit några 100 meter kom ett magknip som sedan aldrig släppte. Eftersom jag hade överdragskläder på Stadion tyckte jag det var onödigt att bryta för långt bort så jag tvingade mig runt ett varv innan jag dubbelvikt klev av efter 2 mil. Revanchsugen anmälde jag mig snabbt till året efter men efter att ha blivit pappa ett halvår innan starten blev träningen nästintill obefintlig och jag var inte ens på plats när starten gick.

Det spännande jag såg den här gången var en anmälan som jag tydligen gjort men helt förträngt och som inte legat där tidigare. Jag har tydligen anmält mig till 1996 års upplaga av Stockholm Marathon och då angett Förening/Ort Tour-96. Jag har inget som helst minne av detta. Först var jag helt säker på att det var fel, att någon annans anmälan hamnat på mig. Men när jag tänkt i några minuter insåg jag att det är min anmälan. Namnet Tour-96 baserade sig på en alpresa som utspelade sig främst i Österrikiska alperna under 6 veckor det nämda året. Uppenbarligen hade jag tänkt att springa Stockholm Marathon en månad senare efter hemkomsten i början på maj. Vad jag minns föregicks ingen löpträning överhuvudtaget under denna alpvistelse utan endast skidåkning, utför. Det närmaste träning jag kom var väl knäböj på telemarksskidorna. Jag har alltså full förståelse för att jag tydligen inte tog mig i mål detta år heller. Eftersom jag inte ens har minsta minne av det här stod jag nog inte ens på startlinjen utan hade nog förträngt anmälan långt innan starten gick.

På väg utför i S:t Anton 1996

Helt plötsligt blir alltså årets lopp ännu viktigare. Det handlar om att vinna eller förlora. Nu är det ”olidligt spännande” och helt lika med 3 anmälningar utan målgång (DNF) och 3 målgångar. Årets lopp blir den sjunde anmälan där frågan är om målgångarna ska ta ledningen med 4-3 eller om DNF ska lyckas ta ytterligare en bortaseger. I år är det alltså inte bara tiden som är viktig, det är minst lika viktigt att inte gå i väggen och bryta. Jag måste ta mig i mål i år!

Sthlm Marathon-väder

Vad passar bättre än att prata väder en snöstormdag som denna?  Själv sitter jag och försöker tänka bort snön och drömmer istället om Stockholm Marathon i början på juni.

Stockholm Marathon började springas i början på juni 1982, tidigare gick loppet i augusti. Då var datumet närmare bestämt samma som i år, den 5 juni. Andra gången loppet sprangs exakt samma datum var samma år som jag sprang mitt andra Stockholm Marathon, året var 1993.  Båda dessa 5 juni var det ganska varmt, 1982 var det rekordvarmt med 31˚C, 1993 lite bättre med 22˚C vid starten. Den tredje gången som loppet startat den 5 juni var 2004, då sjönk temperaturen under 20 och hamnade på 18˚C.

Det här säger ju ingenting om hur varmt det kommer bli i år men jag kan bli lite facinerad när jag sitter och kollar denna typ av statistik.

Trots att jag bara sprungit Stockholm Marathon tre gånger så har jag en klar uppfattning av att det är ett lopp då det ska vara varmt. De tre gånger jag sprungit har temperaturen varit 28˚C (1992), 22˚C (1993) och 26˚C (2009). Det här stämmer ju dock inte riktigt med verkligheten för om man kollar på de loppen som har sprungits någon gång runt slutet på maj början av juni så har lite mer än hälften haft en temperatur under 20˚C vid start. Kallast var det den 30 maj 1987 då det var 7˚C och regn.

Så sannolikheten kanske är större att det blir under 20˚C än över? Men eftersom Stockholm Marathon för mig ska vara varmt så hoppas jag på att det den 5 juni i år är en fantastiskt försommardag där temperaturen kryper upp mot 25˚C när det är dags för start.

Mål - 2:55

Det här med mål är alltid olika för olika personer. Vissa personer vill inte ha mål, andra personer vill ha små mål hela tiden eller stora mål då och då för att kunna få ut max av sin träning.

Själv trivs jag med att ha långsiktiga mål inom löpningen, som det kan ta lång tid att nå men där träningen till målet egentligen är det som är själva målet.

Därför har jag satt upp ett mål som är väldigt långsiktigt men som jag kan nå ganska fort genom tur istället för träning, låter det konstigt? Jag ska förklara.

Ett av mina långsiktiga mål är att springa ING NYC Marathon för att det för mig känns som ett av det häftigaste maraton att springa, ett lopp man bara måste ha sprungit någon gång i livet. Det är dock väldigt många som vill springa just detta maraton och alla får inte plats. I år var det över 100 000 som anmälde intresse att springa och det får plats strax över 40 000 löpare. Därför har NY Marathon seedingstider som man ska uppnå för att vara garanterad en plats i loppet (ja, det finns en del andra sätt också). Så ett av mina långsiktiga mål är att klara denna tid för att på så sätt få en plats i loppet.

Tiderna är inget som jag snyter ut näsan direkt. Det krävs 2:55 på maraton för att seeda in sig till NY Marathon. 1:21 på halvmaran om jag minns rätt. Så jag måste bli rejält mycket snabbare för att nå det, men det är ju det som är mitt långsiktiga mål.

Vad var det här med tur då? Jo NY Marathon lottar även ut ett antal platser varje år om du är med i deras lottdragning om en plats. Så har jag tur får jag springa även innan jag nått 2:55 på maraton.

Målet att seeda in sig till NY Marathon kommer dock inte att försvinna för det, det är ju just att få en plats genom seedningen som jag vill uppnå, det är själva målet. Men tänk om jag inte någonsin kan springa så fort som 2:55 på maraton då? Självklart har jag en backup-plan. Efter 40 blir tiderna nämligen lite snällare så om jag inte når 2:55 inom 4 år så borde jag i alla fall klara seedningstiderna efter jag fyllt 40 (om jag kommer ihåg rätt krävs det då 3:10 på maraton).

1:a varvet

Då har jag provsprungit 1:a varvet av den nya bansträckningen på Stockholm Marathon 2010. Jag tror det kan bli riktigt bra. Fast fortfarande tror jag det kan bli lite trångt precis efter Valhallavägen. När man svänger höger in på Oxenstiernsgatan och springer förbi TV-huset så är gatan förhållandevis smal några hundra meter där, speciellt om det står bilar parkerade på sidorna vilket det i alla fall gör normala dagar. En refug i mitten gör även att det är svårt att använda hela vägen på ett bra sätt.

Backen upp är dock väldigt snäll och inget man behöver oroa sig för. Då är nog backen som är på Lindarängsvägen innan Kaknäs, som nu kommer på andra varvet, värre.  När man nu når krönet på Oxenstiernsgatan och är i höjd med Radiohuset så försvinner refugen och gatan blir bred och fin. Då går det även ganska brant utför, förbi Berwaldhallen, där går det nog att få upp farten för de som känner att starten gått lite sakta så långt. Även om starten fortfarande kommer var halvtrång några hundra meter kommer det nog bli mycket mer plats jämfört med vad det har varit tidigare.

I övrigt känns det ju lite konstigt att allt man passerar kommer så tidigt in i loppet på första varvet men det handlar nog mest om vanesak och mental förberedelse.

Nu återstår ju att springa andra varvet också så man får helhetsbilden av den nya bansträckningen. Vi får se när det blir. Tillsvidare ser jag dock positivt på den nya banan!

17km @5:29

Höger eller vänster

Var precis inne på maxochnisse.se och såg att Masse snappat upp att det blir ny bansträckning i 2010 års Stockholm Marathon.

Tidigare har det funnits ett strategiskt val att göra i starten av Stockholm Marathon, vänster eller höger sida av Valhallavägen. Vänster har varit något närmare men den sidan har varit ganska trång då de flesta valt att springa där, höger sida har varit lite längre men utan trängsel.

Nu blir ju helt plötsligt höger sida närmare, eller i alla fall inte längre. Vilken sida kommer folk nu att välja? Jag som helt hade ställt in mig på att springa på höger sida för att få lite lugn och ro, vilken sida ska jag springa på nu? Jag har ungefär 7 månader på mig att bestämma mig, tiden känns knapp.

Rulla på foten

När jag springer mina längre pass snurrar ofta massor av tankar i huvudet. Ofta funderar jag på hur jag springer och hur min löpstil måste har förändrats genom åren och hur jag borde förändra den för att bli en bättre löpare.

Ett mycket starkt minne när det gäller just löpstil, eller löpsteg är en artikel som jag läste innan jag skulle springa mitt första Stockholm Marathon. Eftersom jag debuterade första året jag fick springa 1992, precis fyllda 18, så måste jag ha läst artikeln någonstans där 91-92. Jag kommer inte ihåg men jag antar att det var i tidningen Jogging jag läste.

En av det första bilderna som finns på mitt löpsteg, innan jag hade tänkt en tanke på hur jag sprang. Från Stockholm Minimarathon 1989

Det var en tjej som beskrev sitt första Stockholm Marathon. Hon skrev hur hon kom i samspråk med en kille en bit in i loppet och hur han talade om för henne hur hon skulle springa för att klara att ta sig i mål . Rulla på foten sa han till henne. Det var sedan en härlig artikel om hur det båda följdes åt resten av loppet och tog sig i mål tillsammans. Det som har följt mig är dock just det där orden, rulla på foten.

För det första kommer jag ihåg att jag var väldigt förvånad när jag läste artikeln att hon från början sprang på ett sådant sätt att hon inte skulle ta sig i mål om hon inte ändrade löpsteg under tävlingens gång. Nu tog hon sig ju i mål efter att ha ändrat sitt löpsteg så då måste det väl ha varit en sanning som killen sa till henne? För det andra vet jag med mig att jag själv under tidigt 90-tal och de två maror jag gjorde då ofta tänkte i huvudet och försökte rulla på foten.
Nu vet jag ju inte exakt hur denna teknik blev utlärd eller vad tanken med den var men för mig som läste artikeln var tanken alltid att rulla på hela foten genom att sätta i hälen först.

På de snart 20 år som gått sedan jag läste detta har det hänt ganska mycket med informationen och utlärningen av olika löptekniker. Det finns massor av olika teniker som Pose, Chi massor av olika mittfots- och framfotssteg och så givetvis hällöpningen. Även om det inte finns något facit och olika tekniker givetvis passar olika människor olika bra så börjar de flesta vara överens om att sätta ner ett sträckt ben en bit framför sig och landa med hälen först inte är optimalt vare sig ur skade synpunkt eller fart hänseende. Det var inte något som jag var det minsta medveten om på min väg mot 20-åring. Jag var mera upptagen av att om den här tjejen hade tagit sig i mål på maraton genom att ändra löpsteg under loppet så borde ju jag ha ett förstsprång om jag sprang med ett sådant steg som man skulle ha redan från början.

Uppenbarligen har det i alla fall hänt en del även med en så enkelt sport som långdistanslöpning på 20 år. Och jag har gått från att försöka rulla på foten med hälen först till att försöka landa mer mitt på foten. Men det gör inte att jag slutat tänka på artikeln som jag läste och den finns fortfarande med i mitt huvud på långdistanspassen.

Stockholm Marathon 2009

Vaknar på lördag morgon och drar en lättnades suck. Känner mig inte tung i huvudet längre. Lite snuvig fortfarande med förhållandevis pigg i kroppen. Det kommer i alla fall bli start idag!

Gick upp och laddade med havregrynsgröt vid 08:30 tiden. Sedan gick tiden mest åt till att försöka bestämma vilka skor och kläder jag skulle ha på mig. Redan när jag vaknade var det 20 grader ute så jag insåg att det skulle bli en ganska varm dag. Därför var det ett ganska lätt att välja det nyinköpta linnet trots att jag aldrig tidigare sprungit i linne och verkligen inte trivs i den typen av klädesplagg.
Efter mycket beslutsångest föll även valet på helt nya skor, inte helt smart kanske men det kändes rätt.
Vid 11:30 tiden blev det lite pasta och dryck till lunch och sedan var det mest nervösa toalettbesök innan det var dags att ge sig av.
Fördelen med att bo ganska nära starten när det är varm är att man kan hålla sig inomhus i skugga ganska nära inpå starten. 13:30 började jag med sakta gång ta mig mot Lidingövägen, innan dess hade jag sett till att göra en lite ispåse som jag hade i kepsen för att kyla ner mig fram till startskottet.

Nere vid Östermalms IP kände jag att jag var kissnödig, igen! Jag som slutade dricka vid 12:30 och inte gjort annat än kissat de senaste 3 timmarna. Lyckades hitta ett bra ställe där jag kunde släppa på trycket och kände mig genast lite lugnare. Tittade ut över ett Östermalms IP fyllt med löpare på väg åt olika håll och långa köer till klädesinlämningen. Var glad att jag inte hade med mig någon klädpåse utan direkt kunde gå in i startfålla C istället. En fjärdedel av de som redan tagit sig in i startfållan hade lyckats tränga ihop sig och satt i skuggan bakom höghusen på Lidingövägen. Övriga fick snällt stå i solen och vänta de 15 minuterna som var kvar till start. Själv hamnade jag någonstans i solen mitt i C gruppen.

De 15 minuterna gick ganska fort och så gick starten. Startade min egen klocka när jag sprang över de röda tidtagningsmattorna och försökte låta bli att snubbla. Kastade undan ispåsen som jag nu hade i handen så att ingen skulle snubbla på den. Upptagen med detta lyckades jag själv trampa snett när jag klev på en flaska som låg på marken. Blev lite rädd först men efter några steg kändes det som att foten hade klarat sig utan problem.

Följde med strömmen upp mot Valhallavägen och när jag kom upp till korsningen började det bli en kork med folk till vänster, jag tog snabbt beslutet att springa till höger på Valhallavägen även om det blir något längre. Ett skönt beslut då det inte var någon trängsel alls på högersidan, kunde hålla precis det tempo jag själv ville. Vilket visade sig vara en del snabbare än vad jag hade planerat.

Det första 3 kilometrarna låg en bra bit under 4:30 men eftersom jag ändå var lite osäker på formen med tanke på snuvan så tänkte jag att jag springer så länge det känns bra och sedan får jag väl helt enkelt slå av på takten om det blir tungt längre fram.

Ut mot kaknästornet blev det lite trängre när alla löpare skulle trängas ihop igen men det flöt ändå på riktigt bra. Hörde någon som pratade högt, i ett det var liksom inget stopp, lite bakom mig och tänkte att det är nog bara i början man orkar prata så mycket. När han kom ikapp mig kände jag igen honom som Allan från IF Linnéa. Tyvärr har han slutat blogga men hans gamla blogg som jag hittade för något halvår sedan finns fortfarande kvar. Brukar gå in och läsa om något av hans lopp för att få lite inspiration ibland. Tänkte hälsa på honom men har var så upptagen med att prata med sina IF Linnéa kollegor att jag inte hann säga något innan han var om och förbi.

Tog lite vatten på första vätskekontrollen strax innan Sjöhistoriska innan banan fortsatte mot strandvägen. Precis vid USA’s ambassad kom jag ikapp 3:15 farthållarna och där sprang en riktigt stor grupp med människor och nästan blockerade hela gatan. Jag som gärna vill ha lite utrymme när jag springer insåg ganska snabbt att jag inte hade något annat val än att försöka ta mig förbi så fort som möjligt för att kunna fortsätta att hålla min egen rytm i löpningen. Även om det kändes dumt att springa förbi 3:15 gruppen eftersom jag visste att jag ju ändå inte skulle vara så snabb i mål.

Precis efter vätskekontrollen vid Nybroplan hörde jag mitt namn skrikas högt och jag lyckades får en skymt av M med vänner som stod och hejade på mig. Jag hade placerat några småflaskor med energi hos henne men än var det för tidigt att ta någon av dessa, jag bara hoppades att jag skulle se dem igen lite längre in i loppet.

Genom Kungsträdgården där det var fullt med folk vilket jag till och med kommer ihåg att det var när jag sprang 92 och 93, vidare mot Slussen där jag försökte leta efter L som hade lovat att han skulle stå och fota. Inte världens bästa ställe att hitta någon på då det var fullt med folk även där men han lyckades tydligen se mig i alla fall.
Fortsatte att springa i ungefär samma tempo, runt 4:30 och det kändes oförskämt bra i kroppen. Ingen som helst känsla av förkylning heller så nu började jag faktiskt börja tro på att kroppen i alla fall skulle vara med mig hela vägen även om jag fortfarande var lite nervös för att jag öppnat för hårt.

Milpassering på 45 minuter blankt snart dags för Västerbron. Precis innan knixen upp vid brofästet blev jag påhejad av min Mor, det gjorde att stegen upp för bron gick lätt, försökte ändå hålla igen lite för att inte stumna och sedan släppte jag på lite utför igen. Ny vätskekontroll en bit efter att jag svängt in på Norr Mälarstrand och nu började rutinen sitta. Först en mugg sportdryck sedan en mugg vatten som främst användes till att skölja munnen, hälla över huvudet och skölja händerna. Av någon konstig anledning irriterar jag mig väldigt mycket på om mina händer är kladdig av sportdryck när jag springer.

Så flöt det på, det mesta kändes skönt och jag kunde njuta av löpningen och stämningen runt banan. Uppe vid rundningen av vasaparken delade de ut Dextrosol, jag tog en tablett och knaprade i mig . Väldigt sött, för sött i min smak som tur var kom det en vätskekontroll strax efter och jag kunde skölja bort det ur munnen.

Svängde in på BirgerJarlsgatan och såg Reebok-bilen, funderade på om de skulle stå och dela ut skor där på andra varvet som det tydligen brukar göra. In på Karlavägen och höll utkik fram mot den korsning där min Far sagt att han skulle stå och heja. De var inte så mycket folk på Karlavägen så jag såg honom på långt håll och vinkade och meddelade att det kändes bra fortfarande. Kollade klockan när jag sprang över 20 km markeringen på 1:29:58 och insåg att jag nog skulle passera halvmaran på under 1:35. Började fundera på hur länge det skulle hålla egentligen, jag vet ju att marathon inte börjar förrän efter 30 km men jag kände mig ju fortfarande väldigt pigg, eller så pigg som kan göra efter att ha sprungit 21 km.

Precis utanför Fältöversten passerar jag 21 098 meter på 1:34:50.
Lite längre ner på Valhallavägen hörde jag mitt namn ropas igen och jag såg M stå där, det första jag tänkte på var energi. Hon var förberedd och höll ut en flaska till mig, perfekt! Drack lite korta klunkar i omgångar men hade lite svårt att få i mig allt så jag behöll flaskan i handen.

På väg över Gärdet kom jag att tänka på att L nu skulle ha förflyttat sig och befinna sig precis vid slutet på Greve von Essens väg som skär rakt genom Gärdet. Funderar på om han har hunnit dit i tid. Enligt min tidsplan som jag delgivit honom tänkte jag ju vara här först runt 1:50-1:55 nu är jag ju här 10 minuter tidigare. Springer in på Djurgårsdsbrunnsvägen och ser L stå där och fota. Vinkar till honom samtidigt som jag kastar den nu nästan tomma flaskan till honom.
Över Djurgårdsbrunnsbron och runt Manilla skolan, det är inte så mycket folk just här men ändå en härlig sträcka att springa. Nedanför Oakhill och den lilla uppförsbacke som jag alltid tycker är jobbig när jag är ute på mina träningsrundor, nu märker jag den inte ens. Förbi Skansen och över Djurgårdsbron sedan är jag tillbaka på samma sträcknings som första varvet och som nu ska ta mig i mål.

Efter några hundra meter på Strandvägen står M igen med sonen i famnen och det hejar allt vad de kan när jag kommer och springer förbi. Det lever jag på ända till Skeppsbron. Passerar 30 km på 2:14:56 och tänker för mig själv att det är nu det börjar. Det är nu det kommer börja göra ont.

Hela Söder Mälarstrand flyter dock på ganska bra även om jag börjar känna att det är lite jobbigare att hålla upp farten i stegen, framförallt börjar jag känna att jag blir för varm. Jag som hittills undvikit duscharna längs med banan börjar nu springa igenom dem. I samband med vätskekontrollen tar jag fram min enda energi-gel som jag har med mig, det har jag tejpat fast inne i kepsen för att kunna använda inför Västerbron nu på andra varvet. Trycker i mig gelen och sköljer ner med vatten.

Fram mot Västerbron och tar det lugnt uppför, det är här någonstans det händer, jag vet att det var ungefär i samband med att jag sprang förbi 36 km skylten. Min högra fot känns plötsligt för stor för skon. Det märkliga är att jag har känt av stortån på högerfoten några gånger på mina träningsrundor men den har jag inte problem med nu utan det är långtån som gör ont. Med en fot som gör ont har jag svårt att springa bra. Om dessutom orken och energin börjar ta slut är det dubbelt svårt. Hellre ont i ett ben eller något i så fall, det passar mig bättre.

Nu börjar tankarna på att få gå komma fram, tänk att få slippa smärtan i tån. Jag gör en deal med mig själv att jag får gå längsmed hela de vätskekontroller som är kvar men resten ska springas även om det går långsamt. Varje vätskekontroll som kommer är en befrielse, har aldrig tänkt mig att 6 km någonsin kan kännas så långt. Ett kort ögonblick funderar jag på att stanna och gå men slår bort tanken och tänker att det är snart en ny vätskekontroll där jag kan gå några steg igen.

På andra varvet tycker jag Torsgatan, som kändes plan på första varvet, känns som en gigantisk backe, försöker tänka positivt tänker på vätskekontrollen som kommer efter korsningen och på nerförsbacken som sträcker sig nästan hela vägen från Odenplan till BirgerJarlsgatan. Det går riktigt segt nu och benen känns riktigt sega, jag gör allt jag kan bara för att hålla mig springande.

Svänger in på Birger Jarlsgatan och ser Reebok-bilen igen. Blir glad och hoppas det delar ut skor så det ger mig ett skäl att få stanna en liten stund igen. Stannar till och meddelar att jag har storlek 11,5-12. De har ett par i storlek 12 kvar som jag får med mig. Ungefär 1,5 km kvar nu, känns så otroligt långt. Att springa med Reebokskorna i handen gör det inte lättare heller. Önskar att det ska stå någon jag känner snart som jag kan kasta skorna till men misstänker att de jag känner som är här i så fall är inne på stadion.

Biter ihop och tänker bara på att hålla mig springande, inte långt kvar nu. Finns inte den minsta möjlighet till fartökning alla krafter går åt till att inte stanna och gå. Svänger in på Sturegatan och det är först nu jag inser att jag faktiskt kommer ta mig i mål. Jag kommer inte behöva kliva av jag kommer inte stanna jag kommer få springa över mållinjen! Tittar på klockan för att se tiden, försöker förstå om jag ska klara att springa under 3:15 men har lite svårt med tidsuppskattningen, känns som jag står mer still än rör mig framåt.

När jag kommer in på Stockholms Stadions löparbanor är jag bara så glad att jag snart är i mål så jag får stanna snart. Sist jag sprang här för 16 år sedan vet jag att jag ökade farten i någon form av spurt, nu tror jag nästan jag minskar farten. Men jag är ändå helt i min egen värld och ser inte något av min hejarklack som finns där. I mål på 3:13:00. I mål får jag en medalj och en flaska vatten. Hade jag fått välja på bara en av dessa hade jag 100 ggr av 100 valt vattenflaskan. Därmed inte sagt att medaljen var ful på något sätt men vattnet var helt underbart att dricka. Svalde det svalkande kalla vattnet i flaskan på några få klunkar.

Stapplade ner till Östermalms IP tog mig nerför de förbannade trapporna och fick min finisher t-shirt. Hällde i mig ett antal sportdrycks och vatten muggar innan jag njöt av det som är förmånen att njuta av när man sprungit lite fortare än den stora massan – massage utan att stå i allt för lång kö!

Kan meddela att mina Reebok i storlek 12 kommer väl till pass nu efter loppet då min långtå på höger fot är lite känslig för beröring. I vanliga fall hade kanske 11,5 varit en bättre storlek.

Trots stela ben och en ond tå är jag redan sugen på Stockholm Marathon 2010!

Fel+Fel+Fel=Rätt

Det finns många goda råd att ta till sig för den som ska springa ett marathon. Några av de vanligaste brukar vara:
-Spring inte sjuk eller skadad
-Använd väl insprugna kläder och skor. Det gäller framförallt skor.
-Gå inte ut för hårt, ett marathon är långt.
Vad händer då om man inte bryr sig om dessa råd? Om man bryter mot ett av råden eller gud förbjude, alla tre. Jo det visade sig att det går ganska bra. Ta dock inte detta som någon garanti för det kan nog lätt gå åt helvete också.
Jag gjorde alltså ett antal medvetna fel inför starten av Stockholm Marathon.

Fel 1
Till att börja med hade jag känt mig lite snuvig och tung i huvudet torsdagen och fredagen innan loppet och var lite orolig för en förkylning, hade som tur var varken feber eller halsont. När jag vaknade på lördagen var dock tungheten borta och bara lite snuva kvar alltså skulle det inte hindra mig för att stå på start i alla fall.

Fel 2
Helt medvetet valde jag även att springa i mina nyinköpta skor som jag bara provat ca 30 meter genom två varv hemma i lägenheten. Hur kunde jag då välja dessa? Helt enkelt genom uteslutningsmetoden. Jag provade genom mina olika skor ett antal gånger och varje gång föll valet på de nya. Helt enkelt för att det kändes bäst för uppgiften.

Adidas Rotterdam, de skor som jag från början tänkt springa i kändes när jag provade dem sista veckorna inte riktigt bra på foten och något små kring höger stortå – bortvalda.
Nike Structure Triax, även om de är väldämpade och sköna så är det för tunga när det kommer till tävling och farter under 5:00/km – bortvalda.
Saucony Grid Fastwitch, tunna och lätta. För mig känns det dock som att dessa är för tunna för att springa längre än en halvmara – bortvalda.
Då återstår två skor att välja på.
Nike Elite – mina fantastiskt sköna och hederliga träningsskor. Något tunga men med bra dämpning.
Adidas Adizero Adios – nyinköpta lättviktare med marathon kapacitet.
Jag provade dessa två skor mer än en gång kan jag erkänna och funderade fram och tillbaka. Jag beslutade mig genom att den nyinköpta Adios:en helt enkelt kändes fantastiskt skön på foten, i alla fall under de 30 meter jag studsade runt inne i lägenheten.

Att jag dessutom valde att springa linne, jag som aldrig i hela mitt liv använt linne och en helt ny keps behöver vi ju inte ens gå in närmare på.

Fel 3
Mitt huvudmål var att springa under 3:30. Mitt önskemål var att springa in under 3:20. Min ”game plan” var att försöka gå ut och hålla en fart kring 4:40-4:45/km. Jag höll mig inte till planen, istället låg jag på kilometertider på mellan 4:20-4:30. Om det var för att jag drogs med av alla löpare och åskådare eller om jag bara chansade på att springa fortare låter jag vara osagt.

Rätt
För mig visade det sig att alla dessa fel blev rätt i slutändan. Jag sprang in på en tid betydligt bättre än planerat och jag gick inte sönder mer än vad man kunde förvänta sig, en blå tå och träningsvärk får man nog räkna med hur bra man än förbereder sig.

Förberedelse

Igår var jag alltså och hämtade ut nummerlappen. Passade på att gå dit precis vid 17 när de öppnade så det var inte så mycket folk även om de var endel som väntade på att klockan skulle bli 17.
Först fick jag hämta ut min nummerlapp där jag var placerad i startgrupp D.
Och sedan fick jag stå i kö till informationen för att seeda upp mig till startgrupp C. För att kvala in till startgrupp C i år krävs 3:35 på maran eller 1:33 på halvmarathon.
Så här lugnt lär det inte vara på Östermalms IP vare sig ikväll eller imorgon. Ikväll är det Barilla pastaparty för marathondeltagarna och imorgon är det samlingsplatsen före och efter loppet.
Passade även på kolla in Stadion där målgången äger rum. Hoppas bara att jag kommer så långt. Känner mig lite snuvig och tung i huvudet idag, hoppas det släpper till imorgon!

Vila

Försöker att formtoppa mig och bli pigg i benen till maran. Så nu är vila viktigt. Förra veckan minskade jag träningen till hälften inte bara med tanke på maran utan även för att jag känt mig lite sliten efter Kungsholmen Runt och Milspåret.

Men det blev ett lugnt pass i fredags och intervaller igår. Riktigt skönt intervallpass där jag körde 8x1000 meter men hade lätt kunnat köra fler repetitioner i den farten jag höll men tog det lite lugnt eftersom jag inte vill gå för hårt just nu. Intervallerna gick ganska lugnt och låg runt 4:10.

Den här veckan blir det förmodligen bara ett längre lugnt pass imorgon, möjligen en lätt fartrunda torsdag. Annars är det...just det, vila!

Skor skor skor

Febern höll bara i sig en dag sedan kände jag mig som vanligt igen. Tog det dock lugnt och vilade två dagar innan jag tränade igen. Fredag - Söndag blev det 4 pass. Fredagkvällen bjöd på en lugn 10 km runda där jag passade på att springa delar av Milspåret. Lördagen blev det två rundor. Först en sväng med sonen i joggingvagnen runt ett djurgården fullt med folk vilket gjorde det något jobbigt att ta sig fram. Sedan på kvällen en ny runda runt djugården denna gång utan vagn och med betydligt mindre folk.

Igår blev det så en lite längre runda. Sprang 1:a varvet på Stockholm Marathon banan, kändes mycket bra. Men jag sprang nog egentligen lite för fort, speciellt med tanke på att jag vill vara hyfsat pigg i benen till Milspåret imorgon så jag klev av efter 20km. Lite längre och långsammare hade väl egentligen varit bättre...

Sedan till det här med skor, jag trodde jag hade bestämt mig för vilka skor jag skulle springa maran i nu i år, men efter gårdagens pass är jag inte lika övertygad längre. Hade bestämt mig för mina "halvlätta" Adidas (260g) skor men kände mig rätt stum i benen efter 20k igår. Frågan är ju då om jag hade känt mig mindre stum med mer väldämpade skor? Eller var jag bara allmänt stum i benen?

Just nu står valet mellan Adidas CC Rotterdam IV eller Nike Air Zoom Elite+ 4 (318g) (ja jag kan hela namnen och vikten i huvuet, vilket jag även kan på mina övriga 3 par). Jag har ju två veckor på mig att komma fram till en lösning...

Lördag

På lördag är det dags för Kungsholmen Runt.
Jag har ju anmält mig till 10 km rundan men det blev ju inte riktigt bra nu när jag lyckades få en plats till Sthlm Marathon redan i år, då vill jag ju springa halvmaran som förberedelse. Nu har jag i alla fall lyckats övertala en av de jag ska springa med om att uppgradera till halvmaran, om det finns möjlighet.

Alltså, förhoppningsvis är det Kungsholmen Runt halvmarathon som gäller på lördag. Det ser jag framemot med mycket glädje och en av kollegorna som ska springa 10 km får agera hare och se till att hålla upp tempot första milen.

D

D eller 17686. Det är min startgrupp och mitt startnummer i Stockholm Marathon.


Hoppas att det är något mindre trängsel i startgrupp D än det jag upplevde när jag startade i sista startgrupp 2006. Då tog det ett antal kilometer innan man kunde hålla sitt eget tempo och hitta flytet i löpningen. Den gången hjälpte i och för sig inte det efter som jag klev av efter ett varv, men ändå.

Igår sprang jag och hämtade sonen hos farmor. Första gången jag klarar att hålla mig inom lågpulsområdet när jag springer med joggingvagnen och jag gjorde det utan problem dessutom.
12k@5:25%134 (dessa konstiga siffror innebär alltså 12 kilometer, 5:25 minuter per kilometer i snitt och en snittpuls på 134 slag per minut)

Extraplatser

Det var 17 år sedan jag tog mig runt Stockholm Marathon första gången, jag gjorde det igen året efter. Sedan dess har jag, även om jag stått på startlinjen en gång till, inte tagit mig runt någon mer gång.

Målgång Stockholm Marathon 1992

Planen var att jag skulle ta mig runt med äran i behåll 2010. 75 extraplatser till ett sedan länge fullsatt marathon ändrade dock planerna. Den 30:e maj smäller det, för nu har jag lagt beslag på en av dessa extraplatser!

Som ett delmål på vägen till marathon 2010 kommer jag alltså även att springa i år. Mest för att få njuta av stämningen av att springa Stockholm Marathon istället för att springa ett långt träningspass. Men givetvis har jag andra mål också, förutom att njuta av loppet. Min tid från 1992 vill jag ju slå (4:10:16). 4:10 känns dock lite ojämt så målet är att gå in under 4 timmar, för att sedan nästa år gå under 3:30.

I helgen blev det både snabbdistans och långpass. Lördag 5k@4:04 Söndag 25k@5:07.