Berättelsen om när Jättelångt blev lagomlångt. Ända sedan förra året har jag varit sugen på att springa Jättelångt men tyckt att det ligger fel i tiden för mig. För nära Stockholm Marathon där sista anmälningsdag i år var fredagen innan Stockholm Marathon. Efter att ha tvekat och funderat fram och tillbaka valde jag att anmäla mig och hoppas på att jag hunnit återhämta mig. Tanken med Jättelångt var ju att springa bara för att ha kul och njuta.
Än så länge njuter jag
Redan på startlinjen var jag stel som en pinne. Vattenskidåkning kvällen innan under sommarfesten med jobbet satte sig på muskler jag knappt visste jag hade. Med rejäl träningsvärk i rygg och axlar var det njutbart att hänga på sig ryggsäcken som jag tänkte springa med. Det var en gemytlig stämning vid start där ett 40-tal löpare fanns på plats och nästa lika många som tittade på. Startskottet gick och de första 6 kilometrarna bestod av kortegelöpning genom Norrtälje. Det var tydligen någonting med att det skulle vara kortege just den här dagen...
Som nummer två i bilden ser ni förra årets damvinnare.
Efter dessa 6 kilometer började vattenskidträningsvärken att släppa och löpningen började kännas bra. Direkt där vi klev på Roslagsleden som skulle ta oss till Grisslehamn började skogslöpningen. Sedan varierade det mellan skogstig, skogsväg, grusväg, asfaltsväg, stenkross, gräsäng med midjehögt gräs och åker. Ganska snabbt blev fältet splittrat och jag hamnade någonstans i mitten av alla löpare men för mig själv. Passade mig ganska bra då det jag ville var att springa själv och njuta av löpningen. Försökte hålla min planerade fart med en mil i timmen.
Åkerlöpning
Redan efter ungefär 12 kilometer hade de den första mobila vätskestationen. Jag hann knappt upptäcka att det var just en vätskekontroll men eftersom jag hade ordentligt med vätska med mig själv så stannade jag aldrig. Nästa vätskekontroll kom efter ungefär 20 km och då insåg jag att jag hade för mycket egen vätska med mig. Släpade på massa onödig vikt. Ska jag springa Jättelångt igen kommer jag nog bara köra med vätskebälte och inte ryggsäck. Tog ingen vätska på andra kontrollen heller utan försökte göra av med min egen istället för att bli lite lättare.
Väddökanal
När jag vid 25 kilometer sprang in på en skogsstig igen började jag känna att kroppen inte alls kändes som den borde. Det borde kännas lätt än så länge det var ju bara uppvärmning så långt, men det kändes inte så lätt. Hittills hade milpasseringarna legat runt 55 minuter så jag slog av ytterligare lite på farten för att se om det skulle göra att det kändes lättare.Ny vätskekontroll vid 32 km och jag stannade och drack några muggar cola. Det stärkte mig för en kort stund men segheten i kroppen kom tillbaka illa kvickt. Eftersom jag hade bestämt mig att jag skulle njuta och trivas tog jag nu kortare gångpauser och "fikade" med vätska och energibars. Det var riktigt mysigt men så fort jag började springa blev det tungt igen. Började bli omsprungen av fler och fler personer men det bekymrade mig inte speciellt det som var jobbigt var att löpningen blev mindre om mindre njutningsfull.
Jag hade redan börjat gå när jag nådde bron så att det var broöppning bekymrade mig inte speciellt mycket...
När jag nådde 40 kilometer på grusstigen längs med Väddökanalen bestämde jag mig. Det fick vara nog för idag. Det var inte kul längre. Men jag kunde ju inte stanna precis mitt ute i skogen på en grusväg.Som tur var så känner jag till just den här korta lilla biten av Roslagsleden då jag för några år sedan gick den här sträckan längs med Väddökanal. Alltså tog jag beslutet att fortsätta att gå för att komma till Älmsta, det borde inte vara mer än någon kilometer kvar. Ungefär där skulle nästa vätskekontroll vara och jag misstänkte att den kanske var just i Älmsta och då kunde jag ju meddela mitt frånfall där.
När jag nådde fram till Älmsta nådde jag även samtidigt maratondistansen. Men ingen vätskekontroll i sikte. Dock ett kafé som såg inbjudande ut. Jag tänkte dock att det vore trevligt att nå vätskekontrollen för att kunna tala om att jag skulle bryta så jag fortsatte min vandring. Några meter till skulle ju även göra att jag tog mig längre än maratondistansen och därför kunna boka detta som ett ultrapass.
När klockan slog om till 43 kilometer och jag fortfarande inte såg någon vätskekontroll fick jag dock nog. Jag stängde av klockan. Tog min mobiltelefon och ringde till tävlingsledningen och meddelade att jag bröt. Ringde min transport och meddelade att jag fanns att hämta på kaféet i Älmsta och sedan gick jag tillbaka de hundratalet meter jag hunnit passera kaféet med.
Gott!
Väl där blev jag lite orolig när jag såg att kaféägarinnan höll på och plockade ihop bland utemöblerna. Hon såg min oro och försäkrade att hon inte skulle stänga innan jag hunnit göra en beställning. Jag slog till på Morotskaka, två kulor glass (jordgubb och fläder/lime), en Coca-Cola och en Trocadero. Satte mig i solen och tog några skedar glass. Godare glass tror jag aldrig jag har ätit.Jag är inte speciellt besviken. Kroppen ville bara springa lagomlångt igår. Det är klart det hade varit roligt att gå i mål och det är ju tråkigt att bryta precis när den finaste delen av sträckan ska börja. Men det får bli någon annan gång. Kanske jag får tillfälle att springa de sista 25 km senare i sommar istället. Annars kan jag verkligen rekommendera Jättelångt det är ett riktigt trevligt lopp. Välarrangerat på amatörnivå. På vilka andra lopp bjuds man på vätskekontroll på en av arrangörernas veranda? Det är synd att det är så nära inpå Stockholm Marathon.
