Stockholm Halvmarathon 2010

Mindre uppladdning inför ett lopp får man leta efter. Nästan som att jag förträngt att jag skulle springa idag. Var ute på stan och kollade möbler och åt lunch som uppladdning. När jag väl kom hem för att förbereda mig inför loppet hade jag fått ett sms från Staffan som sprungit E18-loppet. Han hade satt nytt personbästa med 1:26:50, 8 sekunder bättre än mitt personliga rekord. Gjorde mig ju helt klart sugen på att putsa mitt personliga rekord med minst 9 sekunder...

Jag var ju inte riktigt säker på hur kroppen skulle trivas med att springa efter gårdagens krasch men om det nu funkade utan problem så hade jag en plan. Första milen skulle gå på 41 minuter och sedan skulle jag försöka öka farten lite och om jag hade så mycket krafter kvar som jag hoppades kanske jag till och med skulle kunna gå under 1:26.

Joggade upp ordentligt för att bli varm och för att känna hur kroppen kändes. Det sved ordentligt i såren men jag kände ingen inre smärta när jag sprang. Kanske kunde det fungera utan problem? På väg till starten träffade jag Sofie som önskade mig lycka till i loppet. Jag gjorde detsamma innan jag stressade vidare mot slottet, nu började nervositeten faktiskt komma.

I startfållan träffade jag Morgan och pratade lite om förväntningar på loppet och New York Marathon som han ska springa i år. När väl startskottet gick var det riktigt trångt och mycket folk. Första kilometrarna var det svårt att hålla sin egen fart, trots det gick första 5 på 20:19, ungefär enligt plan med andra ord.

Nu märkte jag att jag omedvetet började öka farten och höll hela tiden ett öga på klockan för att inte öppna för hårt. Jag ville inte få slita sista halvan idag, jag ville ha ordentligt med krafter kvar. Lyckades få till riktigt jämna kilometrar och andra 5:an gick precis enligt plan 20:32 innebar att jag passerade milen på 40:51. Det var nu det var dags att öka farten.

Precis när jag passerar slottet på nytt, efter ca 12 kilometer hör jag speakern ropa, här kommer Espen Ringom från Norge. Aha, han är i närheten tänker jag. Eftersom jag inte vet exakt var speakern står vet jag inte om han är före eller efter mig, jag misstänker att han är före mig. Efter några hundra meter ser jag att jag haft rätt, då jag kommer ikapp honom. Det går tungt idag meddelar han och säger åt mig att bara köra. Jag orkar faktiskt inte säga något mer ger tummen upp och fortsätter i min något högre fart. Skönt att för en gång skull vara den som springer om...

Även om det inte var med mycket så tyckte jag nog själv att jag ökade farten något, att jag fick ner kilometertiderna lite jämfört med första milen. Nu när jag efteråt kan analysera min tider så ser jag att så inte var fallet. Jag tappade lite istället för att öka. Den tredje 5:an gick på 20:42 och trots att jag tyckte att jag gjorde allt jag kunde för att öka farten sista kilometrarna så gick sista 5:an på 20:46. Tydligen var det bara de sista 1098 metrarna som jag ökade farten för då hade jag en snittfart på 3:43. Inte så konstigt kanske, då hade jag koll på klockan och 1:26:50 ringandes i bakhuvudet.

Drog upp farten rejält redan när jag svängde in på Norrbro och när jag svängde ner förbi Operan tryckte jag på allt jag hade för att inte missa tidsmålet med någon lite försmädlig sekund. I mål på 1:26:24 och väldigt nöjd trots att jag inte gick under 1:26, det får bli nästa gång. Det blev ändå ett nytt personbästa med 34 sekunder.

Efter loppet träffade jag Odda som hade gjort ett stabilt lopp en bra bit under 1:30. Idag var det ett grymt skönt lopp, inga större svackor även om jag inte vågade trycka på mer sista halvan bland annat för att magen protesterade lite. Det är helt klart skönare att springa ett lopp med jämna tider än att gå ut för hårt och försöka kämpa sig i mål. Fast jag undrar ju hur det hade gått om jag hade öppnat lite hårdare...

Det som inte var skönt idag var duschen efter loppet, jävlar vad det svider... Och det svider fortfarande! Men det kan jag leva med idag!

AXA Stockholm Triathlon - Sprint

Så är triathlondebuten på hemmaplan avklarad. Riktigt häftigt att få tävla i triathlon mitt i Stockholm city. Jag valde att köra sprintdistansen, det vill säga 750 meter simning, 20 kilometer cykel och 5 kilometer löpning.

Bild från granlof.net

Började redan igår kväll med att plocka ihop alla saker jag skulle ha med mig för att inte glömma något. Det är lite mer att tänka på än i löpning. Fast när jag väl börjar fundera på sakerna jag ska ha med mig så blir det inte så mycket, jag bara tror att det ska vara mycket.  Tri-tights och linne, Våtdräkt, simglasögon, cykelskor, cykel, hjälm och löparskor. Med det klarar man sig. Sedan kan man ju ha med sig massor av bra att ha grejer också, nummerlappsbälte till exempel.

Bild från granlof.net

Vaknade i morse och tittade ut. Inget regn, skönt. 12 grader men klockan var ju bara 8 än så länge. Var inte helt sugen på vädret de lovade tidigare i veckan med 12 grader och regn mitt på dagen. Gjorde mig klar och stoppade ner mina prylar i en ryggsäck och cyklade ner mot starten runt 9-tiden. Redan nu var ju flera av de tidigare startgrupperna som körde OS-distans igång. Helt klart inspirerande att stå där i växlingsområdet och förbereda sig samtidigt som man ser tävlande både komma upp från vattnet och växla till cykel och komma in från cyklingen och växla till löpning.

Bild från granlof.net

Passade på att följa en av simstarterna och långsamt jogga med simmarna bort längs med Djurgårdsbrunnsviken som uppvärmning. Tillbaka vid växlingsområdet 20 minuter innan start för att ta på mig våtdräkten och kolla att allt ligger rätt inför växlingen.  Tar mig ner till simstarten och checkar-in vid 10:30, 10 minuter kvar till start. 5 minuter innan start hoppar jag i det 16,5 grader kalla vattnet. Vänjer mig vid vattnet och simmar några längder fram och tillbaka innan det är dags för start. Starten går i vattnet och när jag ligger och väntar på startskottet känns det riktigt behagligt.

Bild från granlof.net

Starten går och alla kastar sig i väg. Jag har glad att jag har provat på två mindre tritathlon innan, det är helt klart speciellt att simma med så mycket folk runt omkring sig. Jag hittar en ganska bra rytm och ett som det känns, ett ok tempo. Flera gånger kommer det dock någon valross och simmar helt på tvärsen av banan vilket stör rytmen. Själv är jag glad att jag ägnat veckan åt att träna på att sikta för att simma rakt och har inga problem med att hålla rak kurs. Jag känner att jag inte riktigt klarar att hålla samma teknik som på träning efter som det är så mycket runt omkring som stör men jag behöver inte stanna och vila eller göra andra uppehåll i alla fall. Frisim hela vägen blir det också, inte ett enda bröstsimstag, bara det en seger.

Upp ur vattnet efter 17 minuter och försöker fokusera helt på växlingen som ska komma. Hade hoppats på lite bättre tid men är ändå mycket nöjd med simningen som helhet.  Hör min kära sambo ropa mitt namn men klarar inte att fokusera blicken och se något så jag lyfter på armen för att visa att jag hört hejandet. Försöker snabbt dra av våtdräkten över överkroppen och snabbt ta mig upp till cykeln.

Bild från granlof.net

Växlar på 1:49 och så iväg på cykeln. Försöker trycka på ordentligt redan från start, början med Strandvägen är ganska lättåkt och det gäller ju att åka fort där det är som bäst. Varje kilometer jag passerar lyckas jag hålla över 30 km/h men jag har dålig kolla på tiden som helhet, jag försöker bara trycka på så mycket det går utan att stumna.

Uppför Västerbron går betydligt lättare än på maran, för att inte tala om nerför. Nu börjar det bli gott om cyklister runt omkring och det är inte helt lätt att hålla 10 meterslucka hela tiden. Ser även en del cyklister som skiter helt i regeln och läggers sig tydligt på rulle. Själv försöker jag hålla avstånd så gott det går.  På väg uppför Västerbron på tillbakavägen cyklar jag om ett helt pärlband med cyklister. Lyckan är dock kortvarig och de är ikapp och förbi redan på Södermälarstrand. Hela detta pärlband håller sedan ihop hela vägen in till växling men jag bland det första av cykeln i alla fall. 20 kilometer gick på 34:43.

Bild från granlof.net

Växlar på goda 1:05 och sedan bär det iväg på två 2,5 kilometersvarv på Gärdets grusvägar. Känner mig stel i benen och har svårt att få upp farten tycker jag. Försöker hålla korta steg och högfrekvens men det går segt. Första kilometern på 4:09 och andra på 4:08, precis då tänker jag att det var ju trist när simningen och cykeln gått så bra att "min" gren skulle vara den som inte funkade idag. Benen känns som stockar.

Bild från granlof.net

Men det är ungefär här som det händer. Solen kommer fram, benen blir spänstiga och allt känns plötsligt så mycket bättre. Precis vid varvningen står MarathonMia och jag vinkar till henne när jag springer förbi. Hon hejar då så högt på mig att jag känner att jag inte vågar fortsätta springa så här sakta. Helt plötsligt vill benen springa igen. Det känns som de andra som springer omkring mig står stilla. Jag håller nu under 4 fart och när jag kommer in på målrakan har jag en löpare en bit framför mig. Honom ska jag bara om, nu finns det plötsligt hur mycket kraft som helst i benen och jag får med spurten till en sista kilometer på 3:37. Total löptid 18:24.

Bild från granlof.net

I mål trött men grymt nöjd. Slog alla mina förväntningar och gick in på den officiella tiden 1:13:37.  Jag som tänkt att jag i den bästa av världar kanske hade nått precis under 1:15...

Bild från granlof.net

Att jag sedan kom på 19 plats av 189 startande i min klass gör inte saken sämre, grymt nöjd helt enkelt!

Här kommer allt i siffror (T1&T2 är från egen klocka):
Simning 17:00 (59 plats)
T1 1:49
Cykel 34:43 (37 plats)
T2 1:05
Löpning 18:24 (13 plats)
Totaltid 1:13:37 (19 plats)

Bättre än ingen...

Hittade en bild som jag är med på från Åhlatriaden i sommras. Någon vänlig själ  med koppling till SPIF Triathlon hade tagit den i simstarten. SPIF Triathlon är för övrigt förmodligen den klubb jag skulle gå med i om jag någon gång tänker mig gå med i en triathlonklubb.

En bild är bättre än ingen.

Falkenbergs Stadslopp 2010

Så var det dags för loppet där jag bara skulle gå under 40 minuter på milen. Något annat fanns inte att välja på. Det gjorde väl kanske inte att jag var mindre nervös än normalt när jag satte mig i bilen för att ta mig till Falkenberg. Efter två dagar med lite ostadigt väder och en del regn var det nu uppehåll och runt 20 grader.

Eftersom jag sprang loppet förra året visste jag i år både var start och mål var någonstans. Det lugnade nerverna lite att ha koll på allt runt omkring. Tog mig till startområdet ungefär 40 minuter före start, efter det numera traditionsenliga toalettbesöket på Grand Hotell. Värmde upp ordentligt och försökte känna hur kroppen kändes men den gav inga direkta svar. Lite stelt här och var men det kändes ändå ganska bra efter att jag värmt upp.

Täten passerar några hundra meter efter starten

Jag hade redan innan loppet lagt upp taktiken. Den viktigaste ingrediensen var att inte öppna för hårt. Efter förra årets genomklappning visste jag att i Falkenberg går det extremt fort i början, alltså viktigt att inte dras med i det tempot. Sedan var tanken att försöka ligga precis under 4 minuter per kilometer fram till hälften av loppet och sedan förhoppningsvis ha krafter kvar och kunna öka hela vägen in i mål.

"På era platser" Pang! Tjurrusning iväg i starten, jag som stod bland de löpare som räknade med att springa under 40 minuter följde bara med strömmen till en början, när jag såg att klockan visade en fart på 3:30 per kilometer försökte jag hejda mig. Hela första kilometern fokuserade jag allt vad jag kunde på att inte springa för fort. Ändå gick den på 3:40.

Nu började fältet spridas ut lite och jag fokuserade på att hitta en jämn och "behalig" fart som skulle hushålla med krafterna till slutet. Fram till 4 kilometer kändes det oförskämt bra där tiderna låg på 3:50, 3:47 och 3:50.

Sedan började det komma lite seghet i benen, ungefär på samma ställe som förra året. Hittade snabbt en rygg som jag la mig tätt bakom. Den ryggen hjälpte mig i två kilometer och sprang otroligt jämt med 3:58 på den 5 och 6 kilometern. 5 kilometer passerade jag på 19:17 och det tillsammans med fartsänkningen räckte för att jag sedan skulle hitta nya krafter. I en lång svag uppförsbacke efter 6 kilometer passerade jag ryggen som hjälpt mig och ökade farten något till ett nytt jämnt tempo.

 

Nu började jag dock får slita ordentligt för att hålla farten uppe och min taktik med fartökning efter halva loppet kändes avlägsen. Sjunde kilometern på 3:53 och jag började känna mig varm. Solen hade kommit fram precis vid start och nu värmde den rejält. Tog varje tillfälle jag kunde att svalka mig med vatten över huvudet. Efter en ny kilometer på 3:53 passerade 8 kilometer på 31:05 och insåg att jag hade en liten möjlighet att gå under 39 minuter men då fick jag inte tappa någon fart överhuvudtaget.

Några hundra meter kvar till mål, grymt trött här.

Tryckte på ordentligt på näst sista kilometern men nu kändes det plötsligt inte som banan var så lätt längre. Asfalten var utbytt mot grus och jag tyckte det var en del små uppförsbackar. Trots mina ansträngningar och känslan av att det gick snabbare gick även den 9 kilometern på 3:53.

En kilometer kvar nu var det bara att ge allt, men det tyckte jag ju att jag redan hade gjort. Blev en riktigt tuff sista kilometer. Efter 3-400 meter slängde jag en snabb blick på klockan som talade om att farten låg en bit över 4 minuter. Ahhh då där rök chansen att gå under 39 minuter. Gjorde allt vad jag kunde de sista 500 meterna för att hålla farten uppe. Med ett underlag av gatsten och en rejäl backe precis på slutet är det en riktigt tuff avslutning. Över mållinjen och trycker av klockan. Håller nästan på att spy av trötthet. Sista kilometern är något av det jobbigaste jag gjort. Efter att ha pustat ut några minuter orkar jag så kolla på klockan. 38:55! Ja! Jag klarade det, sista kilometern på 3:52. Nu är det bara hoppas att den officiella tiden stämmer med min klocka.

 

Så här nöjd ser jag ut efter att jag noterat att även den officiella tiden sattes till sub39.

Efter att jag tagit på mig en överdragsjacka gick jag tillbaka till målområdet för att se om resultaten kommit upp och se det hade de. Med spänd förväntan ögnar jag igenom listan. 38:58, puh, det skilde några sekunder men jag var fortfarande på rätt sida!

Äntligen är jag under 40 minuter, och inte bara det jag passade på att gå under 39 minuter samtidigt!

Att vara sist

Det mörka vattnet strömmar mot ansiktet, vid vartannat armtag försöker jag få till andningen men det känns mest som jag kippar efter luft. Jag hittar inget flyt, det känns som vattnet är en motståndare. Jag orkar inte mer än några meter innan jag måste gå över till bröstsim för att få tillräckligt med luft i lungorna. Redan efter första första varvet på den 200 meter långa rundan funderar jag på att ge upp. Jag hinner precis runda bojen och slipper bli varvad, det gör att jag fortsätter ett varv till. Försöker bli vän med vattnet och hitta flytet med det går dåligt. Blir flera omgångar med klumpigt bröstsim i min hellånga våtdräkt och jag känner hur de få jag hittills haft efter mig nu simmat om mig. Det är jag och en kille till som simmar bröstsim som är sist in mot bryggan. Han är först upp av oss. Jag är sist upp, av alla.

Hur hamnade jag här?

Helt frivilligt har jag tagit mig en bit förbi Simlångsdalen och söndagens tävling Åhlatriaden. Det är 13*C varmt, kraftig vind och regn. Mer än en gång har jag funderat på att vända. Speciellt som att det redan slutat regna i Tylösand, men efter att ha passerat Halmstad återkom regnet igen.

Efter att jag ställt in cykeln och löparskorna i växlingsområdet går det flesta tankarna kring vad jag ska ha på mig under cyklingen och löpningen. Ska jag bara ha triathlonlinne och tights eller ska jag ha någon form av regnjacka också? Jag lägger en regnjacka i växlingsområdet för att kunna bestämma mig när jag väl kommer upp ur vattnet.

Jag var alltså sist i tävlingen, det var ju inte uppmuntrande direkt. När jag tar mig upp på bryggan känner jag mig dock pigg i kroppen och tar mig lätt förbi den bröstsimmande killen som var före mig till bryggan. Tittar på klockan och blir förvånad när jag ser att simningen gått på 11:42, det är snabbt för att vara mig. Märkligt, med den känslan.

Slänger simmössan och springer mot växlingsområdet, det är en ganska lång sträcka med en kraftig uppförsbacke. Jag får springa mellan några av de få åskådarna som redan börjat bege sig från sjön. Väl uppe vid växlingen tar jag på mig cykelskor, hjälm och glasögon men jag hoppar över regnjackan. Springer ut med cykeln till vägen och upp och iväg. Växlingen gick på 2:38, tror det var helt ok med den långa sträckan det var från sjön.

Nästan direkt ut på cyklingen hittar jag ett bakhjul som håller bra tempo som jag lägger mig precis bakom. Det är en skön cykelsträcka och det går att hålla bra fart på mestadels fin asfalt. Jag får en förhållandevis behaglig resa i rygg på killen framför mig. Fryser inte speciellt mycket men blir lite stel i fingrar och fötter. Glömmer helt bort att dricka men kanske det beror på att jag har däcksprutet från bakdäcket framför mig rakt i munhöjd. På väg in mot växlingen gör jag som i Halmstad och tar loss fötterna ur skorna för att direkt kunna hoppa ur skorna och låta de sitta kvar på cykeln när jag springer mot bytet till löparskor. Cyklingen går bra och går in på 34:24.

Inser att jag måste göra en snabb växling om jag ska vara säker på att komma ut i rygg på killen jag haft framför mig under cyklingen. Tyvärr lyckas jag inte med det då det är svårt att knyta skor med stelfrusna fingrar. Jag grämer mig att jag inte hunnit skaffa någon form av snabbsnörning till mina skor ännu.  Jag kommer ut 50 meter efter den rygg jag hoppades att jag skulle haft efter mig. Detta trots att min växling ändå gick på 1:00.

Löpslingan börjar med att springa nerför den branta backen mot sjön, mina fötter är som isklumpar och jag vågar inte gå för fullt nerför rädd för att ramla och jag ser hur den rygg jag tänkt följa försvinner mer och mer. Jag får istället försöka inrikta mig på att hitta min egen fart så snabbt som möjligt. Jag hittar ett tempo som känns ganska bra ganska snabbt och passerar några långsammare löpare. Den första kilometern går på 4:14 och det känns bra i kroppen när jag kommer in i löpningen och jag kan successivt öka farten. Kilometer 2 går på 4:08, kilometer tre borde nog ha legat en bit under 4 minuter men tyvärr hade mina stelfrusna fingrar gjort ett dåligt jobb vid växlingen och jag var tvungen att knyta mitt vänstra skosnöre igen. Det gjorde att även kilometer 3 hamnade på 4:08. Nu var jag dock varm i kroppen och jag gjorde allt jag kunde för att öka farten sista två kilometrarna. Kilometer fyra på 3:48 och kilometer fem på 3:43 trots ett kort hjärnsläpp som höll på att bli en felspringning som jag säkert tappade minst 5 sekunder på. I mål på 19:31 på en bana som är tveksamt om den var exakt 5 km. Riktigt nöjd ändå, då det var en tung och svårsprungen bana med mycket jobbiga stenar, lerpölar och annat som gör det svårt att hålla farten uppe.

Riktigt nöjd i mål med en sluttid på 1:09:16 som officiellt blir satt till 1:09:32 (även om jag i det här fallet faktiskt litar mer på min egen tidtagning) och en 18 plats av 44 startande. Fantastiskt glad över att ha tagit mig under 1:10 även om jag är lite tveksam till att distanserna var riktigt så långa de skulle vara både på cykel och löpning. Oavsett längden på distanserna höll jag i alla fall ett bra tempo och äntligen fick jag avsluta med riktigt bra löpning.

Och jag kan väl erkänna att det var skönt att inte vara sist i mål också.

Ska jag förbättra tiderna på Söndag?

Nu är resultatlistan från Halmstadtri publicerad. Hittade även några bilder från simningen där jag syns.

Bild från halmstadtri.se

Mina tider blev enligt följande:

Simning (400 meter): 14:13

T1: Ingen uppgift

Cykel (20 km, inklusive T1): 37:28

T2: 1:05

Löpning (5km): 21:13

Totalt: 1:13:59

Jag slutade på 85 plats av 133 startande herrar och 119 plats totalt av 219 startande. Placeringen borde jag kunna förbättra på Söndag i Åhlatriaden, där det förmodligen blir runt 50 startande så bättre än 85:a borde jag bli bara jag tar mig i mål...

Bild från halmstadtri.se

Mitt första triathlon - Del 2

När jag står där på startlinjen med bara några få minuter kvar till start blir jag plötsligt oerhört kissnödig. Vad göra? Jag inser att jag inte kan hålla mig och att hinna få av mig våtdräkten och kissa är omöjligt. Finns bara ett val, gå ner i vattnet och kissa i dräkten.  Det blir varmt först sedan ljuder startskottet.

Jag tar det lugnt eftersom jag vet att jag inte är någon bra simmare. Jag kommer iväg bland de sista av de ca 200 startande. Försöker hålla mig längs vänsterkanten av Nissan för att både ha en kant att följa och för att de där verkar vara minst trängsel. För mig som aldrig simmat med massor av folk runt mig tidigare var det nog ganska smart att hålla mig ifrån den värsta hetsen. Nu blev simningen sådan att när jag kom ifatt bröstsimmarna så stannade jag och vilade lite, när de fått ett försprång igen simmade jag ikapp dem och så höll det på första 200 meterna. Sedan hittade jag lite mer fritt utrymme och kunde hålla lite mer min egen takt.

 Simsträckan i Nissan

När jag var framme vid uppstigningen var jag riktigt seg, trött i hela kroppen. Upp ur vattnet av med klockan och så ner med dragkjedan till våtdräkten. Kastade badmössan på angiven plats och fortsatte mot min växlingsplats samtidigt som jag drog ner våtdräkten till midjan. Framme vid växlingsplatsen sätter jag klockan på cykeln och inser att den inte har växlat tid från simning till växling (T1) börjar trycka lite på knapparna utan att det händer något. Ser sedan att det står "Keys locked" på klockan. Fan tänker jag som är statistik intresserad men inser att jag får ägna mig åt klockan senare. Tar av  mig våtdräkten, på med cykelskorna, glasögonen och cykelhjälmen sedan tar jag cykeln och springer snabbt ut ur växlingsområdet.

Växlingsplatsen

Upp på cykeln och iväg. Känner mig redan från start halvseg i benen mer försöker få upp farten så gott det går. Strulet med klockan stör mig fortfarande både för att jag inte fått några mellantider och för att det gjorde att T1 tog onödigt lång tid. Jag försöker låsa upp knapparna med jämna mellanrum när jag orkar fokusera på klockan och någonstans efter 4-5 kilometer lyckas jag tillslut få bort knapplåset. Nu kan jag äntligen börja fokusera ordentligt på cyklingen och även se vilken fart jag håller.

Möter de första cyklisterna som redan har varit och vänt och nu är på väg tillbaka. Plötsligt kommer en kille på mountainbike förbi mig i ett rasande tempo efter har han en liten kille på rulle, förmodligen sonen. Ouppmärksam som jag varit har jag inte en chans att hänga på. Jag grämer mig över mitt misstag men är nu mer på min vakt. Och se någon kilometer innan vändpunkten kommer en ny cyklist i bra fart upp jämsides och den här gången är jag beredd och lägger mig direkt efter honom. I många triathlonlopp är det inte tillåtet med drafting eller ligga på rulle som det oftast kallas men här var det tillåtet. Han håller en bra fart en bra bit över 30 km/h och jag får ta i för att hänga med. Hade aldrig klarat att hålla samma fart själv. Några få gånger hjälper jag till med draghjälpen men jag känner att jag nog egentligen inte orkar ge så mycket. Med några kilometer kvar av cykelsträckan är jag uppe och drar precis innan en uppförsbacke. Vi två har nu sedan några kilometer varit tre och när backen kommer finns det inget kvar i benen jag orkar inte längre ligga kvar på rullen. Kämpar själv så gott det går in mot växlingen.

Några hundra meter innan förbereder jag mig genom att knäppa upp skorna och ha fötterna lösa i skorna. Framme vid växlingen hoppar jag av cykeln och låter skorna sitta kvar i pedalerna samtidigt som jag springer mot min plats. I med cykeln i stället och på med löparskorna knyter så snabbt det går. När jag ska iväg hittar jag inte armbandet till klockan, river lite bland grejorna och funderar på att sticka utan det. Då tillslut trillar det ner på marken. Tar klockan i handen och rusar iväg. Trots lite strul även på andra växlingen är jag nöjd med tiden. T2 gick på 1:05 (och det med vanliga skosnören).

Ut på löprundan som ska springas tre varv. Efter några hundra meter märker jag att jag inte har mina solglasögon på mig längre. Måste tydligen ha tagit av mig dem vid växlingen. Försöker trycka på så gott det går men när adrenalinet efter växlingen lagt sig något känns benen oväntat sega. Första kilometer ligger på 4:20, när sedan andra och tredje kilometern ligger på 4:25 och 4:24 inser jag att löpningen inte blir alls vad jag väntat mig. Jag hade nog innerst inne hoppats att gå under 20:00 på dessa 5 kilometer men idag är det långt borta. Med två kilometer kvar lyckas jag i alla fall öka något och de går på 4:09 respektive 4:06. I mål på 21:13 på en banan som enligt min klocka bara blev 4,95 km. Kanske berodde på att det var en trappa som skulle passeras uppför på varje varv.

Totalt i mål på 1:13:58 enligt egen klocka och mycket nöjd. Målet var att gå under 1:15 och 5 kilometer in på cyklingen trodde jag nog aldrig att det skulle gå. Nu fick jag som tur var lite draghjälp och det underlättade jag saken betydligt.

Macka och yoghurt efter målgång

Förvånad över att löpningen inte gick bättre, den kändes bättre under båda mina träningstriathlon som jag gjorde i början på veckan men kanske påverkade det att jag körde backintervaller dagen innan. Då jag inte att en tanke om att jag skulle delta i Halmstadtri.

Det finns mycket att förbättra men det är otroligt kul med triathlon. Nu vet jag hur det känns när det är på riktigt och vet också lite bättre vad jag ska tänka på inför nästa tävling. Det går en till i närheten nästa söndag...

Mitt första triathlon - Del 1

Det var länge sedan jag tävlade i en helt ny idrott. Igår var det dags. För första gången skulle jag tävla i triathlon. För mig innebar det samtidigt att jag för första gången även skulla tävla i simning och cykel. Mycket nytt med andra ord.

Men tanke på allt det nya såg jag till att vara ute i god tid och jag kom till ett regnigt Halmstad redan en timme innan nummerlappsutdelningen skulle öppna. Gick ut i regnet och tog en liten promenad för att försäkra mig om att växlingsområdet var där jag trodde att det skulle vara. Sedan fördrev jag tiden fram till att jag skulle ställa in cykeln i växlingsområdet med att titta på hur funktionärerna förberedde för tävlingen och att leta toaletter för att lätt på trycket. Man blir kissnödig ofta när man är nervös.

Cykeln på plats i växlingsområdet

Sedan tog jag cykel, hjälm, cykelskor och löparskor och gick till växlingsområdet och ställde in det på en plats jag tyckte verkade lämplig, så jag lätt skulle hitta den. Lämpligt nog hade jag ställt bilen precis mitt över startplatsen i Nissan. Så jag lämnade simprylarna i bilen.
Gick sedan runt lite i växlingsområdet och tittade på hur alla förberedde sig.

Startområdet

När det var 30 minuter kvar till start gick jag tillbaka till bilen hämtade våtdräkten, simglasögonen och lämnade skorna. Sedan gick jag över till simstarten och tog på mig våtdräkten. Såg till att de prickade av mig innan jag gick ner och tog en kort tur i vattnet. Det var ganska skönt att ha känt på vattnet så jag visste hur det kändes och såg ut när startskottet väl gick.

Nu var det bara några få minuter kvar till start.

Nu ska jag ut i solen. Fortsättning följer...

Debut

Efter ett snabbt beslut ska det tydligen bli debut imorgon...

Det ska bli mycket spännande, och nervöst. Deltagandet i Halmstadtri 2010.

Passar på att visa en film på hur det ser ut när jag simmar, under de få sekunder jag inte behöver vila.

Simningen imorgon är tydligen uppströms. Jag tänker låta bli att räkna kallsuparna.

Jättelångt 2010 - DNF

Berättelsen om när Jättelångt blev lagomlångt. Ända sedan förra året har jag varit sugen på att springa Jättelångt men tyckt att det ligger fel i tiden för mig.  För nära Stockholm Marathon där sista anmälningsdag i år var fredagen innan Stockholm Marathon. Efter att ha tvekat och funderat fram och tillbaka valde jag att anmäla mig och hoppas på att jag hunnit återhämta mig. Tanken med Jättelångt var ju att springa bara för att ha kul och njuta. 

Än så länge njuter jag

Redan på startlinjen var jag stel som en pinne. Vattenskidåkning kvällen innan under sommarfesten med jobbet satte sig på muskler jag knappt visste jag hade. Med rejäl träningsvärk i rygg och axlar var det njutbart att hänga på sig ryggsäcken som jag tänkte springa med. Det var en gemytlig stämning vid start där ett 40-tal löpare fanns på plats och nästa lika många som tittade på. Startskottet gick och de första 6 kilometrarna bestod av kortegelöpning genom Norrtälje. Det var tydligen någonting med att det skulle vara kortege just den här dagen...

Som nummer två i bilden ser ni förra årets damvinnare.

Efter dessa 6 kilometer började vattenskidträningsvärken att släppa och löpningen började kännas bra. Direkt där vi klev på Roslagsleden som skulle ta oss till Grisslehamn började skogslöpningen. Sedan varierade det mellan skogstig, skogsväg, grusväg, asfaltsväg, stenkross, gräsäng med midjehögt gräs och åker. Ganska snabbt blev fältet splittrat och jag hamnade någonstans i mitten av alla löpare men för mig själv. Passade mig ganska bra då det jag ville var att springa själv och njuta av löpningen. Försökte hålla min planerade fart med en mil i timmen. 

Åkerlöpning

Redan efter ungefär 12 kilometer hade de den första mobila vätskestationen. Jag hann knappt upptäcka att det var just en vätskekontroll men eftersom jag hade ordentligt med vätska med mig själv så stannade jag aldrig.  Nästa vätskekontroll kom efter ungefär 20 km och då insåg jag att jag hade för mycket egen vätska med mig. Släpade på massa onödig vikt. Ska jag springa Jättelångt igen kommer jag nog bara köra med vätskebälte och inte ryggsäck. Tog ingen vätska på andra kontrollen heller utan försökte göra av med min egen istället för att bli lite lättare.

Väddökanal

När jag vid 25 kilometer sprang in på en skogsstig igen började jag känna att kroppen inte alls kändes som den borde. Det borde kännas lätt än så länge det var ju bara uppvärmning så långt, men det kändes inte så lätt. Hittills hade milpasseringarna legat runt 55 minuter så jag slog av ytterligare lite på farten för att se om det skulle göra att det kändes lättare.

Ny vätskekontroll vid 32 km och jag stannade och drack några muggar cola. Det stärkte mig för en kort stund men segheten i kroppen kom tillbaka illa kvickt. Eftersom jag hade bestämt mig att jag skulle njuta och trivas tog jag nu kortare gångpauser och "fikade" med vätska och energibars. Det var riktigt mysigt men så fort jag började springa blev det tungt igen. Började bli omsprungen av fler och fler personer men det bekymrade mig inte speciellt det som var jobbigt var att löpningen blev mindre om mindre njutningsfull.

Jag hade redan börjat gå när jag nådde bron så att det var broöppning bekymrade mig inte speciellt mycket...

När jag nådde 40 kilometer på grusstigen längs med Väddökanalen bestämde jag mig. Det fick vara nog för idag. Det var inte kul längre. Men jag kunde ju inte stanna precis mitt ute i skogen på en grusväg.

Som tur var så känner jag till just den här korta lilla biten av Roslagsleden då jag för några år sedan gick den här sträckan längs med Väddökanal. Alltså tog jag beslutet att fortsätta att gå för att komma till Älmsta, det borde inte vara mer än någon kilometer kvar. Ungefär där skulle nästa vätskekontroll vara och jag misstänkte att den kanske var just i Älmsta och då kunde jag ju meddela mitt frånfall där.

När jag nådde fram till Älmsta nådde jag även samtidigt maratondistansen. Men ingen vätskekontroll i sikte. Dock ett kafé som såg inbjudande ut. Jag tänkte dock att det vore trevligt att nå vätskekontrollen för att kunna tala om att jag skulle bryta så jag fortsatte min vandring. Några meter till skulle ju även göra att jag tog mig längre än maratondistansen och därför kunna boka detta som ett ultrapass.

När klockan slog om till 43 kilometer och jag fortfarande inte såg någon vätskekontroll fick jag dock nog. Jag stängde av klockan. Tog min mobiltelefon och ringde till tävlingsledningen och meddelade att jag bröt. Ringde min transport och meddelade att jag fanns att hämta på kaféet i Älmsta och sedan gick jag tillbaka de hundratalet meter jag hunnit passera kaféet med.

Gott!

Väl där blev jag lite orolig när jag såg att kaféägarinnan höll på och plockade ihop bland utemöblerna. Hon såg min oro och försäkrade att hon inte skulle stänga innan jag hunnit göra en beställning. Jag slog till på Morotskaka, två kulor glass (jordgubb och fläder/lime), en Coca-Cola och en Trocadero. Satte mig i solen och tog några skedar glass. Godare glass tror jag aldrig jag har ätit.

Jag är inte speciellt besviken. Kroppen ville bara springa lagomlångt igår. Det är klart det hade varit roligt att gå i mål och det är ju tråkigt att bryta precis när den finaste delen av sträckan ska börja. Men det får bli någon annan gång. Kanske jag får tillfälle att springa de sista 25 km senare i sommar istället. Annars kan jag verkligen rekommendera Jättelångt det är ett riktigt trevligt lopp. Välarrangerat på amatörnivå. På vilka andra lopp bjuds man på vätskekontroll på en av arrangörernas veranda? Det är synd att det är så nära inpå Stockholm Marathon.