Stockholm Halvmarathon 2010

Mindre uppladdning inför ett lopp får man leta efter. Nästan som att jag förträngt att jag skulle springa idag. Var ute på stan och kollade möbler och åt lunch som uppladdning. När jag väl kom hem för att förbereda mig inför loppet hade jag fått ett sms från Staffan som sprungit E18-loppet. Han hade satt nytt personbästa med 1:26:50, 8 sekunder bättre än mitt personliga rekord. Gjorde mig ju helt klart sugen på att putsa mitt personliga rekord med minst 9 sekunder...

Jag var ju inte riktigt säker på hur kroppen skulle trivas med att springa efter gårdagens krasch men om det nu funkade utan problem så hade jag en plan. Första milen skulle gå på 41 minuter och sedan skulle jag försöka öka farten lite och om jag hade så mycket krafter kvar som jag hoppades kanske jag till och med skulle kunna gå under 1:26.

Joggade upp ordentligt för att bli varm och för att känna hur kroppen kändes. Det sved ordentligt i såren men jag kände ingen inre smärta när jag sprang. Kanske kunde det fungera utan problem? På väg till starten träffade jag Sofie som önskade mig lycka till i loppet. Jag gjorde detsamma innan jag stressade vidare mot slottet, nu började nervositeten faktiskt komma.

I startfållan träffade jag Morgan och pratade lite om förväntningar på loppet och New York Marathon som han ska springa i år. När väl startskottet gick var det riktigt trångt och mycket folk. Första kilometrarna var det svårt att hålla sin egen fart, trots det gick första 5 på 20:19, ungefär enligt plan med andra ord.

Nu märkte jag att jag omedvetet började öka farten och höll hela tiden ett öga på klockan för att inte öppna för hårt. Jag ville inte få slita sista halvan idag, jag ville ha ordentligt med krafter kvar. Lyckades få till riktigt jämna kilometrar och andra 5:an gick precis enligt plan 20:32 innebar att jag passerade milen på 40:51. Det var nu det var dags att öka farten.

Precis när jag passerar slottet på nytt, efter ca 12 kilometer hör jag speakern ropa, här kommer Espen Ringom från Norge. Aha, han är i närheten tänker jag. Eftersom jag inte vet exakt var speakern står vet jag inte om han är före eller efter mig, jag misstänker att han är före mig. Efter några hundra meter ser jag att jag haft rätt, då jag kommer ikapp honom. Det går tungt idag meddelar han och säger åt mig att bara köra. Jag orkar faktiskt inte säga något mer ger tummen upp och fortsätter i min något högre fart. Skönt att för en gång skull vara den som springer om...

Även om det inte var med mycket så tyckte jag nog själv att jag ökade farten något, att jag fick ner kilometertiderna lite jämfört med första milen. Nu när jag efteråt kan analysera min tider så ser jag att så inte var fallet. Jag tappade lite istället för att öka. Den tredje 5:an gick på 20:42 och trots att jag tyckte att jag gjorde allt jag kunde för att öka farten sista kilometrarna så gick sista 5:an på 20:46. Tydligen var det bara de sista 1098 metrarna som jag ökade farten för då hade jag en snittfart på 3:43. Inte så konstigt kanske, då hade jag koll på klockan och 1:26:50 ringandes i bakhuvudet.

Drog upp farten rejält redan när jag svängde in på Norrbro och när jag svängde ner förbi Operan tryckte jag på allt jag hade för att inte missa tidsmålet med någon lite försmädlig sekund. I mål på 1:26:24 och väldigt nöjd trots att jag inte gick under 1:26, det får bli nästa gång. Det blev ändå ett nytt personbästa med 34 sekunder.

Efter loppet träffade jag Odda som hade gjort ett stabilt lopp en bra bit under 1:30. Idag var det ett grymt skönt lopp, inga större svackor även om jag inte vågade trycka på mer sista halvan bland annat för att magen protesterade lite. Det är helt klart skönare att springa ett lopp med jämna tider än att gå ut för hårt och försöka kämpa sig i mål. Fast jag undrar ju hur det hade gått om jag hade öppnat lite hårdare...

Det som inte var skönt idag var duschen efter loppet, jävlar vad det svider... Och det svider fortfarande! Men det kan jag leva med idag!

Kungsholmen Runt 2010

Dags för årets första halvmaraton. Blev glad när jag vaknade och såg att det var uppehåll. Var lite rädd för att det skulle hällregna när jag vaknade. Nu var det bara hålla tummarna för att regnet höll sig borta tills loppet var klart!

Espen, Anton och jag innan start

Tog mig till blivande maratonlöparen Anton på väg till starten och vi värmde upp tillsammans. Framme vid Rålambshovsparken sprang vi direkt på Espen. En bloggare som det känns som jag känner fast vi aldrig har träffats tidigare. Efter att han i Berlin slagit till med 1:25:25 på halvmaraton hade jag redan starka planer på att försöka följa hans rygg för att på så sätt själv kunna sätta ett nytt personbästa. Sprang även på Staffan innan start och önskade honom lycka till med målet att gå under 1:30.

Espen och jag i startledet. Foto hämtat från www.granlof.net/bildgalleri

Målet för dagen var att slå mitt personbästa på 1:29:15 från samma lopp förra året. Men jag var ju givetvis sugen på att förbättra personbästa ordentligt. Tanken var alltså att under första milen gå ut i 4-tempo och försöka passera milen på 40 minuter och sedan hoppas på att orka hålla farten så bra som möjligt in i mål.

Starten, jag syns i mitten

Planen fungerade sjukt bra första varvet. Första kilometern var den långsammaste på 4:10 då det faktiskt var lite trångt i starten trots startgrupp 1. Sedan gick det lite fortare och 5 kilometer passerades på 20:16 enligt egen klocka (alla mellantider enligt egen klocka). Kändes bra och jag gick upp framför Espen och drog. Kände mig riktigt stark och började fundera på om jag skulle vara under eller över 40 minuter vid milpasseringen. På väg in mot varvning kom en 10-km löpare ikapp mig men han såg otroligt sliten ut. Det här håller inte för honom tänkte jag, han kommer gå precis över 40 minuter. Jag försökte peppa honom och hjälpa honom att öka farten in i mål. Kanske brände jag lite onödig energi av det hela, men det var roligt. Tyvärr tror jag ändå att han hamnade precis över 40 minuter. Men jag är inte säker. Själv passerade jag 10 km på 40:14. Helt enligt planen! Nu såg jag också att Espen hade släppt och jag fick fortsätta själv.

Jag precis efter varvning

Ut längs med Norr Mälarstrand och ett nytt varv. Helt plötsligt tycker jag det känns som det är väldigt många som springer om mig. Tittar på klockan, så mycket har jag inte tappat jag ligger fortfarande runt 4-tempo, springer den 11 kilometern på 4:05. Folk fortsätter att passera, antingen är det startgrupper längre bak som har kommit ikapp mig eller så har de sparat sig till andra varvet. Kilometer 12 går på 4:07 och det börjar bli tungt. Hade ju hoppats att ligga under 4 per minut här där det är platt.

Tar en gel och lite vatten vid vätskekontrollen. Hoppas att det ska hjälpa. Känner mig lite som i ett vakuum, hittar inga bra ryggar som jag orka följa med och det går segt samtidigt som jag inte känner att jag går för fullt. Det är nog huvudet som spelar mig ett spratt.

Vid kilometer 14 tappar jag rejält och den går på 4:19, nu börjar jag känna att jag nog kan glömma en "grym" tid även om jag fortfarande måste stå still för att jag inte ska klara mitt pers. Sedan blir kilometertiderna väldigt varierande i backarna. Varannan snabb och varannan långsam.  Exempel, kilometer 16 på 4:17, kilometer 17 på 3:55 och kilometer 18 på 4:21. Jag får slita för att hålla ihop det här nu.  Någon fartökning på de sista kilometrarna finns tyvärr inte att ta ut.

Spurten

Inte förrän jag kommer in på upploppet finns det krafter för en spurt och sista hundra metrarna går i 3:40-fart. Retligt stannar jag ändå klockan på 1:27:06. Grymt nöjd men givetvis hade det varit roligt att gå under 1:27. Men hoppet är det sista som överger en. Eftersom jag startade klockan vid startskottet borde de finnas några sekunder i nettotid att tjäna, frågan är om det är tillräckligt många?

Staffan, Tomas, jag och Espen står och diskuterar tider efter loppet

Yes! Officiell nettotid blir registrerat som 1:26:58! Ett nytt personbästa under 1:27, ännu nöjdare än tidigare.

Anton, Espen och jag. Alla tre nöjda med att loppet är över...

21,1k @4:07, 1:26:58 + Upp och nerjogg 6k @6:10

Den snea mannen eller Stockholm Halvmarathon 2009

Innan start, fortfarande hoppfull

Tog mig ner till Kungsträdgården men en känsla av att inte ha en aning om hur formen egentligen var och utan att riktigt ha bestämt mig för hur jag skulle starta loppet. Var det att gå ut "lugnt" i 4:30 och försöka få en behaglig resa med möjlig fartökning på slutet eller chansa att gå ut i 4:15 tempo och se hur länge det kunde hålla.

Uppvärming, redan här syns att jag börjar luta åt vänster

Efter att ha lämnat överdragskläderna hann jag notera att de givetvis flyttat målet i år, bara för att jag hade stegat upp hur långt det brukar vara till målet efter att man svängt in i Kungsan. Så jag får be om ursäkt till er som gick på den informationen. Dock kändes det klart trevligare att ha målet i slutet på ett lätt nedförslut än som tidigare efter en 90-graders sväng och något uppför. Iväg över Strömbron och ordentlig uppvärmning innan start för att få igång benen. Mitt under uppvärmningen hör jag att någon säger mitt namn och 4:30-Staffan presenterar sig. Kul att träffa på honom i verkligheten. Vi bestämmer och för att starta ihop och se om vi kan springa tillsammans. Det gör ju mitt beslut hur jag ska starta mycket enklare eftersom Staffan redan beslutat att gå ut i 4:15-tempo.

Starten, jag syns faktiskt i mitten på bilden (tack LG för fotograferingen)

När det tysta startskottet ljuder så bär det av och Staffan och jag lyckas faktiskt hålla ihop hyfsat trots en del trängsel. De första kilometrarna gå kanske något snabbare än 4:15 och första 5 kilometrarna passerar vi på 21:07, 8 sekunder före 1:30 schemat. Så långt går det ändå helt ok att hålla farten även om jag redan känner nu att jag tar det väldigt försiktigt i uppförsbackarna för att inte spränga mig. Den känslan borde väl förmodligen har varit en varningsklocka. Precis innan milpasseringen tar vi vår första vätska vid Norr Mälarstrand. Blir två klunkar Powerade och en klunk vatten. Flytet blir lite lidande så jag börjar känna att jag får slita lite för att hålla tempo och benen känns inte riktigt så pigga som jag hade hoppats. Staffan och jag passerar milmarkeringen gemensamt på 42:37. Det är 7 sekunder efter 1:30 schemat och 20 sekunder efter min milpassering på Kungsholmen runt vilket känns helt ok tidsmässigt men jag känner nog att jag har slitit betydligt hårdare för att hålla farten nu jämfört mot Kungsholmen då jag snarare sprang och höll igen lite.

Redan här efter 12 km lutar jag kraftigt åt vänster, ett säkert tecken på att jag är riktigt trött. Jag tackar Espen och Espens bror Rune för fotot. Espen bloggar på www.mosjonisten.com

Efter milpasseringen tar jag rygg på Staffan som känns betydligt starkare än vad jag känner mig just nu. Det visar sig stämma ganska bra då farthållaren för 1:30 kommer upp i rygg vid 11 kilometer. Det tar inte många minuter för honom att passera oss och jag säger åt Staffan att släppa mig och följa med i 1:30 farten. Jag har ingen chans att följa som det känns just nu. Staffan svarar att han inte heller vågar följa så vi fortsätter att följas åt till 12 kilometer ungefär då orkar jag inte följa Staffans rygg längre. Men det var tur att jag hade draghjälp så långt annars hade jag nog börjat tappa fart ännu tidigare. Jag känner nu av det två klunkarna Powerade jag drack för några kilometer sedan, jag och Powerade funkar helt enkelt inte riktigt ihop. Min mage gillar inte riktigt just Powerade. Nu släpper jag klockan helt och fokuserar på att försöka springa för att orka ta mig i mål och gå in under 1:35. Vid 15 kilometer börjar vader och hälsenor stumna ordentligt och jag får slita för, som det känns i alla fall, håll mig under 5 minuter per kilometer.

På väg in på Skeppsbron och 1,5-2 km kvar, lutningen till vänster är kvar och det var den hela vägen in i mål. Så jag kan helt klart titulera mig som Mannen som lutar åt vänster under det här loppet i alla fall.

Nu är det riktigt tungt och jag känner att en sluttid under 1:35 börjar rinna ifrån mig. Det är ju nu om inte tidigare det börjar bli riktigt tungt mentalt. Att först blivit omsprungen av 1:30 farthållaren vid 11km, tappat Staffan vid 12 km, blivit omsprungen av "alla" på Söder Mälarstrand och nu känna att 1:35 är på väg att rinna iväg. Den 18:e kilometern är den absolut tyngsta och går på 4:55. Nu börjar jag dock känna att målet inte är så långt bort längre och jag får lite förnyad kraft. När jag tittar på klockan ser jag också att det ska till en riktigt rejäl genomklappning för att inte gå under 1:35, det ger ytterligare lite kraft. Försöker slappna av och låta benen gå nerför Götgatsbacken över Slussen och kämpar för att behålla farten på Skeppsbron. Vill egentligen bara springa rakt fram över Strömbron men följer bansträckningen förbi Riksdagshuset och när jag är på krönet på Gustaf Adolfs torg hittar jag faktiskt krafter till en spurt i nerförsbacken hela vägen in i mål. Klockan stannar på 1:33:29 och jag känner mig inte nöjd men tillfreds. Det var ungefär vad jag hade förväntat mig rent tidsmässigt, jag är inte bättre tränad just nu. Jag trodde bara inte att det skulle vara ett sådant tungt slit att ta sig runt.

Så här dagen efter kan jag meddela att jag om möjligt är ännu mer sliten än igår. Förutom att jag är trött, grymt stel i vaderna så har jag även ont i vänster knä. Det är nog dags att sluta tävla för säsongen och se till att komma igång och träna ordentligt igen så jag får bygga upp kroppen på nytt...

PS. Och ja, jag ska försöka träna mage och rygg lite mer till nästa säsong så att jag inte behöver luta åt vänster ett helt jävla lopp igen.

Kungsholmen Runt Halvmarathon 2009

Hur snabbt ska man springa? Om man inte springer för fullt på träning är det svårt att veta hur fort man kan springa när det är tävlingsdags. Just frågan hur snabbt ska jag, vågar jag, springa var den fråga som jag funderade mest kring innan start av Kungsholmen Runt .

Starten Kungsholmen Runt

Jag hade ju inte ens planerat att springa halvmaraton utan 10 km. Men eftersom jag fick tag på en plats till Stockholm Marathon i sista stund kändes halvmaraton som en bättre förberedelse. Det gjorde ju att Anton, som jag gett en start på 10 km i födelsedagspresent också blev tvungen att springa halvmarabanan.
Eftersom jag sprang Stockholm Halvmarathon precis under 1:45 i höstas (ok att jag var otränad men ändå) så var det den tiden jag utgick ifrån. Rimligt kändes att jag borde kunna gå under 1:40 nu med mer träning i benen. Samtidigt visste jag ju att för att seeda upp mig på Stockholm Marathon så var gränsen 1:35 så målet blev nog ändå 1:35 när jag ställde mig på startlinjen.

Jag och Anton i starten

När starten gick försökte jag mest hitta ett jämt och skönt tempo och följa med löparna runt omkring. Jag hade ju även kollegan som skulle springa 10 km att ta rygg på även om jag kände att det skulle bli för hårt att följa hans tempo de första 10. De första 3 kilometrarna gick på 4:15 i snitt. Då började jag bli nervös. Jag kommer gå helt in i väggen om jag fortsätter i det här tempot tänkte jag och lugnade mig något. Kilometer 4 gick på 4:21 och 5 på 4:24. Sedan blev jag irriterad på mig själv, varför sänka tempot om jag hittat en fart som känns bra? Låt det bära eller brista tänkte jag och försökte hitta rytmen igen.
Anton hängde med i rygg och jag såg kollegan som var ute på 10:an lite framför mig och det gjorde det lätt att låta benen fortsätta i min 4:15 rytm som jag nu hittat tillbaka till. Tog lite sportdryck vid första vätskekontrollen för att inte drabbas av energibrist i alla fall. Tappade fokus efter drickandet och kände tendenser till magont, det släppte dock efter någon kilometer. Nu när vi närmade oss Kristineberg gick den hittills helt platta banan över i en mer kuperad sådan. Det kändes direkt i benen och andhämtningen blev rejält tyngre när det gick uppför. Försökte hålla samma fart på benen uppför genom att minska steglängden. Sedan öka igen på krönet och släppa på när det väl gick utför. Vet inte om Anton är med i rygg längre, har han släppt i backarna kanske?

Jag på upploppet där fötterna suger fast i gräset

Ny vätskekontroll, nöjde mig med vatten den här gången. Hjälpte tydligen inte, kände mig som jag blev helt full med vatten och luft i magen. Försökte låta bli att tänka på det och fokusera på löpningen istället, hade ju kollegan på 10 km lite framför kanske kunde jag hålla jämna steg med honom första varvet ändå?
Äntligen rejält nerför och på väg in mot varvning, lyckas rapa upp luften som legat som en ballong i magen och kan äntligen släppa på ordentligt och den 9:e kilometern går på 3:51, hinner i fatt kollegan och ropar åt honom att öka nu när han bara har en kilometer kvar. Har känt mig grymt stark första 10 km, som avverkades på 42:17 enligt min klocka, så nu funderar jag bara på när kilometertiderna ska börja öka även fast jag försöker springa fort. Det ger dock lite självförtroende att jag vet att kommande 5-6 kilometrarna är det helt plant, då borde jag orka fram till backarna kommer, hur jag ska göra sen får jag fundera på då.
Vågar mig på lite sportdryck blandat med vatten vid den tredje vätskekontrollen, jag vill ju ha i mig energin men är lite rädd för att magen ska säga ifrån. Längs med Norr Mälarstrand och hela Karlbergskanalen på andra varvet hittar jag ganska bra draghjälp och resan är förvånansvärt behaglig. Jag känner mig fortfarande stark!

Anton i mål på den grymma tiden 1:36:03

När backarna kommer börjar det dock bli segt igen hamnar i ett vakuum utan löpare omkring mig och får försöka hålla farten själv. På väg mot Kristinebergs T-bana blåser det motvind och det börjar kännas benen jag känner mig inte lika stark längre. Försöker fokusera på att jag bara ska ta mig upp till Rålambsvägen och sen blir det utför. Jag börjar nu inse att det kanske även är möjlig att gå under 1:30. Jag kollar klockan allt oftare orolig över att tappa fart. Trycker på ordentligt nerför igen och den 20:e kilometern som ungefär borde motsvara den 9:e går även den på 3:51. Sedan är det bara bita ihop och köra sista kilometern allt för att gå in under 1:30. Det är segt och när jag kommer in på upploppet som är på gräsmattan i Rålambshovsparken känns det som att fötterna sugs fast i gräset. I mål på 1:29:15 och ett nytt prydligt personligt rekord. Otroligt nöjd!

Två trötta men nöjda löpare

När jag efteråt analyserar loppet och tiderna och ser att jag fått till en negativ split känns det nästan ännu bättre. Andra milen gick på 41:48 enligt min klocka.