Den snea mannen eller Stockholm Halvmarathon 2009

Innan start, fortfarande hoppfull

Tog mig ner till Kungsträdgården men en känsla av att inte ha en aning om hur formen egentligen var och utan att riktigt ha bestämt mig för hur jag skulle starta loppet. Var det att gå ut "lugnt" i 4:30 och försöka få en behaglig resa med möjlig fartökning på slutet eller chansa att gå ut i 4:15 tempo och se hur länge det kunde hålla.

Uppvärming, redan här syns att jag börjar luta åt vänster

Efter att ha lämnat överdragskläderna hann jag notera att de givetvis flyttat målet i år, bara för att jag hade stegat upp hur långt det brukar vara till målet efter att man svängt in i Kungsan. Så jag får be om ursäkt till er som gick på den informationen. Dock kändes det klart trevligare att ha målet i slutet på ett lätt nedförslut än som tidigare efter en 90-graders sväng och något uppför. Iväg över Strömbron och ordentlig uppvärmning innan start för att få igång benen. Mitt under uppvärmningen hör jag att någon säger mitt namn och 4:30-Staffan presenterar sig. Kul att träffa på honom i verkligheten. Vi bestämmer och för att starta ihop och se om vi kan springa tillsammans. Det gör ju mitt beslut hur jag ska starta mycket enklare eftersom Staffan redan beslutat att gå ut i 4:15-tempo.

Starten, jag syns faktiskt i mitten på bilden (tack LG för fotograferingen)

När det tysta startskottet ljuder så bär det av och Staffan och jag lyckas faktiskt hålla ihop hyfsat trots en del trängsel. De första kilometrarna gå kanske något snabbare än 4:15 och första 5 kilometrarna passerar vi på 21:07, 8 sekunder före 1:30 schemat. Så långt går det ändå helt ok att hålla farten även om jag redan känner nu att jag tar det väldigt försiktigt i uppförsbackarna för att inte spränga mig. Den känslan borde väl förmodligen har varit en varningsklocka. Precis innan milpasseringen tar vi vår första vätska vid Norr Mälarstrand. Blir två klunkar Powerade och en klunk vatten. Flytet blir lite lidande så jag börjar känna att jag får slita lite för att hålla tempo och benen känns inte riktigt så pigga som jag hade hoppats. Staffan och jag passerar milmarkeringen gemensamt på 42:37. Det är 7 sekunder efter 1:30 schemat och 20 sekunder efter min milpassering på Kungsholmen runt vilket känns helt ok tidsmässigt men jag känner nog att jag har slitit betydligt hårdare för att hålla farten nu jämfört mot Kungsholmen då jag snarare sprang och höll igen lite.

Redan här efter 12 km lutar jag kraftigt åt vänster, ett säkert tecken på att jag är riktigt trött. Jag tackar Espen och Espens bror Rune för fotot. Espen bloggar på www.mosjonisten.com

Efter milpasseringen tar jag rygg på Staffan som känns betydligt starkare än vad jag känner mig just nu. Det visar sig stämma ganska bra då farthållaren för 1:30 kommer upp i rygg vid 11 kilometer. Det tar inte många minuter för honom att passera oss och jag säger åt Staffan att släppa mig och följa med i 1:30 farten. Jag har ingen chans att följa som det känns just nu. Staffan svarar att han inte heller vågar följa så vi fortsätter att följas åt till 12 kilometer ungefär då orkar jag inte följa Staffans rygg längre. Men det var tur att jag hade draghjälp så långt annars hade jag nog börjat tappa fart ännu tidigare. Jag känner nu av det två klunkarna Powerade jag drack för några kilometer sedan, jag och Powerade funkar helt enkelt inte riktigt ihop. Min mage gillar inte riktigt just Powerade. Nu släpper jag klockan helt och fokuserar på att försöka springa för att orka ta mig i mål och gå in under 1:35. Vid 15 kilometer börjar vader och hälsenor stumna ordentligt och jag får slita för, som det känns i alla fall, håll mig under 5 minuter per kilometer.

På väg in på Skeppsbron och 1,5-2 km kvar, lutningen till vänster är kvar och det var den hela vägen in i mål. Så jag kan helt klart titulera mig som Mannen som lutar åt vänster under det här loppet i alla fall.

Nu är det riktigt tungt och jag känner att en sluttid under 1:35 börjar rinna ifrån mig. Det är ju nu om inte tidigare det börjar bli riktigt tungt mentalt. Att först blivit omsprungen av 1:30 farthållaren vid 11km, tappat Staffan vid 12 km, blivit omsprungen av "alla" på Söder Mälarstrand och nu känna att 1:35 är på väg att rinna iväg. Den 18:e kilometern är den absolut tyngsta och går på 4:55. Nu börjar jag dock känna att målet inte är så långt bort längre och jag får lite förnyad kraft. När jag tittar på klockan ser jag också att det ska till en riktigt rejäl genomklappning för att inte gå under 1:35, det ger ytterligare lite kraft. Försöker slappna av och låta benen gå nerför Götgatsbacken över Slussen och kämpar för att behålla farten på Skeppsbron. Vill egentligen bara springa rakt fram över Strömbron men följer bansträckningen förbi Riksdagshuset och när jag är på krönet på Gustaf Adolfs torg hittar jag faktiskt krafter till en spurt i nerförsbacken hela vägen in i mål. Klockan stannar på 1:33:29 och jag känner mig inte nöjd men tillfreds. Det var ungefär vad jag hade förväntat mig rent tidsmässigt, jag är inte bättre tränad just nu. Jag trodde bara inte att det skulle vara ett sådant tungt slit att ta sig runt.

Så här dagen efter kan jag meddela att jag om möjligt är ännu mer sliten än igår. Förutom att jag är trött, grymt stel i vaderna så har jag även ont i vänster knä. Det är nog dags att sluta tävla för säsongen och se till att komma igång och träna ordentligt igen så jag får bygga upp kroppen på nytt...

PS. Och ja, jag ska försöka träna mage och rygg lite mer till nästa säsong så att jag inte behöver luta åt vänster ett helt jävla lopp igen.