Att springa på stranden kan vara väldigt olika upplevelser. Oftast när jag spinger på en strand väljer jag att springa där sanden är som hårdast. Har jag tur finns det lite hårdare sand en bit upp på stranden där det även är plant. Har jag mindre tur blir det till att springa i vattenbrynet där det i och för sig ofta är lite hårdare sand men ofta lutar kraftigt så man blir sneare än
vanligt.
vanligt.
Idag frångick jag mitt normala val. Idag valde jag att springa de sträckor jag sprang på stranden där sanden var som mjukast. Det är givetvis jobbigt eftersom fötterna hela tiden försvinner ner i sanden men det samtidigt oerhört kul om man samtidigt tänker på löptekniken. Med ett kort snabbt steg hinner inte fötterna sjunka lika mycket och det blir plötsligt betydligt lättare att springa än om man låter fötterna sjunka djupt ner i sanden. Sedan är ju fördelen (eller nackdelen) att man behöver ju varken springa långt eller fort för att bli ordentligt trött.
Men jag kan säga att oavsett hur kort snabbt steg jag tog så hjälpte det inte mot sand i skorna, tror nog det var i alla fall sanden hade gjort dem två nummer för små när jag kom hem igen.
Idag, under den första löprundan på Cypern blev det 10 lugna kilometer där ungefär hälften av de hemvändande 5 kilometrarna sprangs på stranden.
10k@5:50
