Jag har under ganska långt tid varit periodare när det gäller löpning. Om vi bortser från de gånger jag har gjort uppehåll i flera år så brukar uppehållet normalt komma antingen vid sjukdom, skada eller höst. Att man tappar motivationen vid sjukdom eller skada är inte så konstigt men för mig har nästan hösten varit värst. När mörkret har kommit har soffan varit mer inbjudande än löparskorna.Det året som gått är det första då jag fortsatt att springa under höst och vinter utan uppehåll. Nu är hösten på ingång igen och då är frågan om jag kommer kunna upprepa förra årets bedrift, att fortsätta springa. Jag tror att jag redan nu vågar svara på det. Förra årets höstmörkerlöpning har nämligen fått mig att förstå tjusningen med det.
Att ta på sig löparskorna och ge sig ut en mörk kall höstkväll har jag insett är riktigt skönt. Jag springer på vägarna och ser alla människor genom fönstren där inne i ljuset och värmen. Det känns som att jag springer runt i en lite bubbla och ofta känns det som att det är en dröm, det är sällan jag tänker på löpningen eller att jag överhuvudet taget tränar. Den här hösten kommer bli som förra året, jag kommer fortsätta springa och jag njuter av det!
Igår blev det 18k@5:40
