I år kände jag mig i kanonform, tills i morse. Då råkade jag ut för en bilförare som i en nedförsbacke plötsligt avbröt sin vänstersväng in på en parkeringsplats och istället backade ut över hela gatan. Det fanns helt enkelt ingen plats kvar för mig att cykla på och inte tillräckligt med meter att hinna stanna på så jag hade att välja på bilen eller trottoaren. Trottoaren kändes som ett betydligt bättre val men nu var trottoarkanten så hög att jag inte lyckades få upp cykeln tillräckligt för att komma upp för trottoarkanten med den fart jag höll. Istället fick jag smaka på asfalten. Eller snarare mitt knä, min höft och min armbåge fick känna hur hårt asfalt kan vara.
Det kan vara farligt i trafiken! (den här bilden är några år gammal, då åkte jag under skylten med bil precis samtidigt som en lastbil körde ner den, som tur var låg jag i ytterfil...)
Helt plötsligt känner jag mig inte i riktigt lika bra slag inför i morgon. En svullen höft kan helt klart påverka löpförmågan. Att jag står på startlinjen tvekar jag inte på! Men att redan nu säga vilken fart jag ska springa i kan jag inte göra. Jag får helt enkelt vänta och se hur det känns när jag börjar springa. Målet är givetvis att att försöka hota mitt personbästa från i våras på 1:26:58. Men det kan snabbt bli så att jag få slå av på farten om höften inte vill vara med.Vi får se helt enkelt.
