Jag var ju inte riktigt säker på hur kroppen skulle trivas med att springa efter gårdagens krasch men om det nu funkade utan problem så hade jag en plan. Första milen skulle gå på 41 minuter och sedan skulle jag försöka öka farten lite och om jag hade så mycket krafter kvar som jag hoppades kanske jag till och med skulle kunna gå under 1:26.
Joggade upp ordentligt för att bli varm och för att känna hur kroppen kändes. Det sved ordentligt i såren men jag kände ingen inre smärta när jag sprang. Kanske kunde det fungera utan problem? På väg till starten träffade jag Sofie som önskade mig lycka till i loppet. Jag gjorde detsamma innan jag stressade vidare mot slottet, nu började nervositeten faktiskt komma.
I startfållan träffade jag Morgan och pratade lite om förväntningar på loppet och New York Marathon som han ska springa i år. När väl startskottet gick var det riktigt trångt och mycket folk. Första kilometrarna var det svårt att hålla sin egen fart, trots det gick första 5 på 20:19, ungefär enligt plan med andra ord.
Nu märkte jag att jag omedvetet började öka farten och höll hela tiden ett öga på klockan för att inte öppna för hårt. Jag ville inte få slita sista halvan idag, jag ville ha ordentligt med krafter kvar. Lyckades få till riktigt jämna kilometrar och andra 5:an gick precis enligt plan 20:32 innebar att jag passerade milen på 40:51. Det var nu det var dags att öka farten.
Precis när jag passerar slottet på nytt, efter ca 12 kilometer hör jag speakern ropa, här kommer Espen Ringom från Norge. Aha, han är i närheten tänker jag. Eftersom jag inte vet exakt var speakern står vet jag inte om han är före eller efter mig, jag misstänker att han är före mig. Efter några hundra meter ser jag att jag haft rätt, då jag kommer ikapp honom. Det går tungt idag meddelar han och säger åt mig att bara köra. Jag orkar faktiskt inte säga något mer ger tummen upp och fortsätter i min något högre fart. Skönt att för en gång skull vara den som springer om...
Även om det inte var med mycket så tyckte jag nog själv att jag ökade farten något, att jag fick ner kilometertiderna lite jämfört med första milen. Nu när jag efteråt kan analysera min tider så ser jag att så inte var fallet. Jag tappade lite istället för att öka. Den tredje 5:an gick på 20:42 och trots att jag tyckte att jag gjorde allt jag kunde för att öka farten sista kilometrarna så gick sista 5:an på 20:46. Tydligen var det bara de sista 1098 metrarna som jag ökade farten för då hade jag en snittfart på 3:43. Inte så konstigt kanske, då hade jag koll på klockan och 1:26:50 ringandes i bakhuvudet.
Drog upp farten rejält redan när jag svängde in på Norrbro och när jag svängde ner förbi Operan tryckte jag på allt jag hade för att inte missa tidsmålet med någon lite försmädlig sekund. I mål på 1:26:24 och väldigt nöjd trots att jag inte gick under 1:26, det får bli nästa gång. Det blev ändå ett nytt personbästa med 34 sekunder.
Efter loppet träffade jag Odda som hade gjort ett stabilt lopp en bra bit under 1:30. Idag var det ett grymt skönt lopp, inga större svackor även om jag inte vågade trycka på mer sista halvan bland annat för att magen protesterade lite. Det är helt klart skönare att springa ett lopp med jämna tider än att gå ut för hårt och försöka kämpa sig i mål. Fast jag undrar ju hur det hade gått om jag hade öppnat lite hårdare...
Det som inte var skönt idag var duschen efter loppet, jävlar vad det svider... Och det svider fortfarande! Men det kan jag leva med idag!
