söndag 31 maj 2009

Stockholm Marathon 2009

Vaknar på lördag morgon och drar en lättnades suck. Känner mig inte tung i huvudet längre. Lite snuvig fortfarande med förhållandevis pigg i kroppen. Det kommer i alla fall bli start idag!

Gick upp och laddade med havregrynsgröt vid 08:30 tiden. Sedan gick tiden mest åt till att försöka bestämma vilka skor och kläder jag skulle ha på mig. Redan när jag vaknade var det 20 grader ute så jag insåg att det skulle bli en ganska varm dag. Därför var det ett ganska lätt att välja det nyinköpta linnet trots att jag aldrig tidigare sprungit i linne och verkligen inte trivs i den typen av klädesplagg.
Efter mycket beslutsångest föll även valet på helt nya skor, inte helt smart kanske men det kändes rätt.
Vid 11:30 tiden blev det lite pasta och dryck till lunch och sedan var det mest nervösa toalettbesök innan det var dags att ge sig av.
Fördelen med att bo ganska nära starten när det är varm är att man kan hålla sig inomhus i skugga ganska nära inpå starten. 13:30 började jag med sakta gång ta mig mot Lidingövägen, innan dess hade jag sett till att göra en lite ispåse som jag hade i kepsen för att kyla ner mig fram till startskottet.

Nere vid Östermalms IP kände jag att jag var kissnödig, igen! Jag som slutade dricka vid 12:30 och inte gjort annat än kissat de senaste 3 timmarna. Lyckades hitta ett bra ställe där jag kunde släppa på trycket och kände mig genast lite lugnare. Tittade ut över ett Östermalms IP fyllt med löpare på väg åt olika håll och långa köer till klädesinlämningen. Var glad att jag inte hade med mig någon klädpåse utan direkt kunde gå in i startfålla C istället. En fjärdedel av de som redan tagit sig in i startfållan hade lyckats tränga ihop sig och satt i skuggan bakom höghusen på Lidingövägen. Övriga fick snällt stå i solen och vänta de 15 minuterna som var kvar till start. Själv hamnade jag någonstans i solen mitt i C gruppen.

De 15 minuterna gick ganska fort och så gick starten. Startade min egen klocka när jag sprang över de röda tidtagningsmattorna och försökte låta bli att snubbla. Kastade undan ispåsen som jag nu hade i handen så att ingen skulle snubbla på den. Upptagen med detta lyckades jag själv trampa snett när jag klev på en flaska som låg på marken. Blev lite rädd först men efter några steg kändes det som att foten hade klarat sig utan problem.

Följde med strömmen upp mot Valhallavägen och när jag kom upp till korsningen började det bli en kork med folk till vänster, jag tog snabbt beslutet att springa till höger på Valhallavägen även om det blir något längre. Ett skönt beslut då det inte var någon trängsel alls på högersidan, kunde hålla precis det tempo jag själv ville. Vilket visade sig vara en del snabbare än vad jag hade planerat.

Det första 3 kilometrarna låg en bra bit under 4:30 men eftersom jag ändå var lite osäker på formen med tanke på snuvan så tänkte jag att jag springer så länge det känns bra och sedan får jag väl helt enkelt slå av på takten om det blir tungt längre fram.

Ut mot kaknästornet blev det lite trängre när alla löpare skulle trängas ihop igen men det flöt ändå på riktigt bra. Hörde någon som pratade högt, i ett det var liksom inget stopp, lite bakom mig och tänkte att det är nog bara i början man orkar prata så mycket. När han kom ikapp mig kände jag igen honom som Allan från IF Linnéa. Tyvärr har han slutat blogga men hans gamla blogg som jag hittade för något halvår sedan finns fortfarande kvar. Brukar gå in och läsa om något av hans lopp för att få lite inspiration ibland. Tänkte hälsa på honom men har var så upptagen med att prata med sina IF Linnéa kollegor att jag inte hann säga något innan han var om och förbi.

Tog lite vatten på första vätskekontrollen strax innan Sjöhistoriska innan banan fortsatte mot strandvägen. Precis vid USA’s ambassad kom jag ikapp 3:15 farthållarna och där sprang en riktigt stor grupp med människor och nästan blockerade hela gatan. Jag som gärna vill ha lite utrymme när jag springer insåg ganska snabbt att jag inte hade något annat val än att försöka ta mig förbi så fort som möjligt för att kunna fortsätta att hålla min egen rytm i löpningen. Även om det kändes dumt att springa förbi 3:15 gruppen eftersom jag visste att jag ju ändå inte skulle vara så snabb i mål.


Precis efter vätskekontrollen vid Nybroplan hörde jag mitt namn skrikas högt och jag lyckades får en skymt av M med vänner som stod och hejade på mig. Jag hade placerat några småflaskor med energi hos henne men än var det för tidigt att ta någon av dessa, jag bara hoppades att jag skulle se dem igen lite längre in i loppet.

Genom Kungsträdgården där det var fullt med folk vilket jag till och med kommer ihåg att det var när jag sprang 92 och 93, vidare mot Slussen där jag försökte leta efter L som hade lovat att han skulle stå och fota. Inte världens bästa ställe att hitta någon på då det var fullt med folk även där men han lyckades tydligen se mig i alla fall.
Fortsatte att springa i ungefär samma tempo, runt 4:30 och det kändes oförskämt bra i kroppen. Ingen som helst känsla av förkylning heller så nu började jag faktiskt börja tro på att kroppen i alla fall skulle vara med mig hela vägen även om jag fortfarande var lite nervös för att jag öppnat för hårt.


Milpassering på 45 minuter blankt snart dags för Västerbron. Precis innan knixen upp vid brofästet blev jag påhejad av min Mor, det gjorde att stegen upp för bron gick lätt, försökte ändå hålla igen lite för att inte stumna och sedan släppte jag på lite utför igen. Ny vätskekontroll en bit efter att jag svängt in på Norr Mälarstrand och nu började rutinen sitta. Först en mugg sportdryck sedan en mugg vatten som främst användes till att skölja munnen, hälla över huvudet och skölja händerna. Av någon konstig anledning irriterar jag mig väldigt mycket på om mina händer är kladdig av sportdryck när jag springer.


Så flöt det på, det mesta kändes skönt och jag kunde njuta av löpningen och stämningen runt banan. Uppe vid rundningen av vasaparken delade de ut Dextrosol, jag tog en tablett och knaprade i mig . Väldigt sött, för sött i min smak som tur var kom det en vätskekontroll strax efter och jag kunde skölja bort det ur munnen.


Svängde in på BirgerJarlsgatan och såg Reebok-bilen, funderade på om de skulle stå och dela ut skor där på andra varvet som det tydligen brukar göra. In på Karlavägen och höll utkik fram mot den korsning där min Far sagt att han skulle stå och heja. De var inte så mycket folk på Karlavägen så jag såg honom på långt håll och vinkade och meddelade att det kändes bra fortfarande. Kollade klockan när jag sprang över 20 km markeringen på 1:29:58 och insåg att jag nog skulle passera halvmaran på under 1:35. Började fundera på hur länge det skulle hålla egentligen, jag vet ju att marathon inte börjar förrän efter 30 km men jag kände mig ju fortfarande väldigt pigg, eller så pigg som kan göra efter att ha sprungit 21 km.

Precis utanför Fältöversten passerar jag 21 098 meter på 1:34:50.
Lite längre ner på Valhallavägen hörde jag mitt namn ropas igen och jag såg M stå där, det första jag tänkte på var energi. Hon var förberedd och höll ut en flaska till mig, perfekt! Drack lite korta klunkar i omgångar men hade lite svårt att få i mig allt så jag behöll flaskan i handen.

På väg över Gärdet kom jag att tänka på att L nu skulle ha förflyttat sig och befinna sig precis vid slutet på Greve von Essens väg som skär rakt genom Gärdet. Funderar på om han har hunnit dit i tid. Enligt min tidsplan som jag delgivit honom tänkte jag ju vara här först runt 1:50-1:55 nu är jag ju här 10 minuter tidigare. Springer in på Djurgårsdsbrunnsvägen och ser L stå där och fota. Vinkar till honom samtidigt som jag kastar den nu nästan tomma flaskan till honom.
Över Djurgårdsbrunnsbron och runt Manilla skolan, det är inte så mycket folk just här men ändå en härlig sträcka att springa. Nedanför Oakhill och den lilla uppförsbacke som jag alltid tycker är jobbig när jag är ute på mina träningsrundor, nu märker jag den inte ens. Förbi Skansen och över Djurgårdsbron sedan är jag tillbaka på samma sträcknings som första varvet och som nu ska ta mig i mål.

Efter några hundra meter på Strandvägen står M igen med sonen i famnen och det hejar allt vad de kan när jag kommer och springer förbi. Det lever jag på ända till Skeppsbron. Passerar 30 km på 2:14:56 och tänker för mig själv att det är nu det börjar. Det är nu det kommer börja göra ont.

Hela Söder Mälarstrand flyter dock på ganska bra även om jag börjar känna att det är lite jobbigare att hålla upp farten i stegen, framförallt börjar jag känna att jag blir för varm. Jag som hittills undvikit duscharna längs med banan börjar nu springa igenom dem. I samband med vätskekontrollen tar jag fram min enda energi-gel som jag har med mig, det har jag tejpat fast inne i kepsen för att kunna använda inför Västerbron nu på andra varvet. Trycker i mig gelen och sköljer ner med vatten.

Fram mot Västerbron och tar det lugnt uppför, det är här någonstans det händer, jag vet att det var ungefär i samband med att jag sprang förbi 36 km skylten. Min högra fot känns plötsligt för stor för skon. Det märkliga är att jag har känt av stortån på högerfoten några gånger på mina träningsrundor men den har jag inte problem med nu utan det är långtån som gör ont. Med en fot som gör ont har jag svårt att springa bra. Om dessutom orken och energin börjar ta slut är det dubbelt svårt. Hellre ont i ett ben eller något i så fall, det passar mig bättre.

Nu börjar tankarna på att få gå komma fram, tänk att få slippa smärtan i tån. Jag gör en deal med mig själv att jag får gå längsmed hela de vätskekontroller som är kvar men resten ska springas även om det går långsamt. Varje vätskekontroll som kommer är en befrielse, har aldrig tänkt mig att 6 km någonsin kan kännas så långt. Ett kort ögonblick funderar jag på att stanna och gå men slår bort tanken och tänker att det är snart en ny vätskekontroll där jag kan gå några steg igen.

På andra varvet tycker jag Torsgatan, som kändes plan på första varvet, känns som en gigantisk backe, försöker tänka positivt tänker på vätskekontrollen som kommer efter korsningen och på nerförsbacken som sträcker sig nästan hela vägen från Odenplan till BirgerJarlsgatan. Det går riktigt segt nu och benen känns riktigt sega, jag gör allt jag kan bara för att hålla mig springande.

Svänger in på Birger Jarlsgatan och ser Reebok-bilen igen. Blir glad och hoppas det delar ut skor så det ger mig ett skäl att få stanna en liten stund igen. Stannar till och meddelar att jag har storlek 11,5-12. De har ett par i storlek 12 kvar som jag får med mig. Ungefär 1,5 km kvar nu, känns så otroligt långt. Att springa med Reebokskorna i handen gör det inte lättare heller. Önskar att det ska stå någon jag känner snart som jag kan kasta skorna till men misstänker att de jag känner som är här i så fall är inne på stadion.

Biter ihop och tänker bara på att hålla mig springande, inte långt kvar nu. Finns inte den minsta möjlighet till fartökning alla krafter går åt till att inte stanna och gå. Svänger in på Sturegatan och det är först nu jag inser att jag faktiskt kommer ta mig i mål. Jag kommer inte behöva kliva av jag kommer inte stanna jag kommer få springa över mållinjen! Tittar på klockan för att se tiden, försöker förstå om jag ska klara att springa under 3:15 men har lite svårt med tidsuppskattningen, känns som jag står mer still än rör mig framåt.

När jag kommer in på Stockholms Stadions löparbanor är jag bara så glad att jag snart är i mål så jag får stanna snart. Sist jag sprang här för 16 år sedan vet jag att jag ökade farten i någon form av spurt, nu tror jag nästan jag minskar farten. Men jag är ändå helt i min egen värld och ser inte något av min hejarklack som finns där. I mål på 3:13:00. I mål får jag en medalj och en flaska vatten. Hade jag fått välja på bara en av dessa hade jag 100 ggr av 100 valt vattenflaskan. Därmed inte sagt att medaljen var ful på något sätt men vattnet var helt underbart att dricka. Svalde det svalkande kalla vattnet i flaskan på några få klunkar.

Stapplade ner till Östermalms IP tog mig nerför de förbannade trapporna och fick min finisher t-shirt. Hällde i mig ett antal sportdrycks och vatten muggar innan jag njöt av det som är förmånen att njuta av när man sprungit lite fortare än den stora massan – massage utan att stå i allt för lång kö!

Kan meddela att mina Reebok i storlek 12 kommer väl till pass nu efter loppet då min långtå på höger fot är lite känslig för beröring. I vanliga fall hade kanske 11,5 varit en bättre storlek.

Trots stela ben och en ond tå är jag redan sugen på Stockholm Marathon 2010!

6 kommentarer:

Masse sa...

Det var fantastiskt bra jobbat, tycker jag... Bra val att ta Adiosen!

Tobias sa...

Tack. Jag var lite nervös inför skovalet men egentligen var det ett icke val, de kändes så sköna att jag inte kunde välja något annat.

Och det gick ju bra den här gången i alla fall...

Espen sa...

Very good racereport!

Deler dom ut sko gratis?
Det fikk jeg faktisk ikke med meg.

Men kanskje fordi jeg lå så langt etter deg :)

Hvor mange sko gir de ut hvert år?

Tobias sa...

Tack Espen. Tydligen brukar Reebok stå och dela ut skor när det är ca 1,5 km kvar. Vet inte hur många de delar ut men när jag kom hade det bara några få herrstorlekar kvar. Så med storlek 9 måste man nog vara ganska snabb dit för att få tag på ett par...

Gustav sa...

Snyggt jobbat trots kass tå! Dessutom fick du ju ett par skor, bara det är ju som att få lördagsgodis mitt i veckan för oss löpare :)

Tobias sa...

Gustav, tack. Ja ett par skor är verkligen aldrig fel, det kan man leva länge på! Det känns som att man har vunnit något på riktigt liksom :-) (även om jag ju inte direkt vann dem)