Mitt första maraton gick mest ut på att ta mig runt. Jag sprang tillsammans med min träningskompis och jag minns att vi startade väldigt lugnt med stor respekt för distansen. Värmen, med 28*C vid start gjorde nog att försiktigheten var extra stor. Det jag med stor tydlighet minns är att jag kände mig ganska pigg fram till 30 km. Ett Lidingölopp rent längdmässigt utan större smärta var ju en framgång trodde jag. Det var väl där någonstans jag blev något övermodig. Det sista kilometrarna var grymt tuffa och träningskompisen började dra iväg, precis som han hade gjort på slutet av Lidingöloppet året innan. Trots prestigen i det hela kunde jag inte svara. När vi väl var inne på Stadion såg jag att det fortfarande inte var så stort avstånd mellan oss och med en mäktig avslutning lyckades jag otroligt nog se till att vi hamnade på exakt samma sluttid, 4:10:16. Nu är det den 18 maj och 18 dagar kvar till mitt 4:e maraton. 18 år efter mitt första. Nu vet jag att maraton börjar efter 30 km och jag hoppas att jag inte blir övermodig. Men givetvis hoppas jag på en mäktig avslutning även om jag inte har någon träningskompis att jaga ikapp.
P.S Observera att det här inlägget postades 18:18...
