Aldrig får man vara riktigt nöjd

Har känt av min vänsterhöft lite och därför vilat lite onsdag och torsdag. Idag tyckte jag att det kändes så pass bra att jag kunde ta en lätt runda och få lite genomströmning i kroppen. Började med två lugna kilometer. Det kändes så bra under dessa att jag istället för ett lugnt pass bestämde mig för att köra intervaller.

Jag hade sedan tidigare tankar på att försöka få till några intervallpass i slutet på den här veckan och under nästa vecka men min något onda höft har fått mig att först och främst tänka på att kroppen ska kännas bra, sedan får det bli intervaller.

Alltså hade jag redan tankar på att jag skulle köra 1000-metersintervaller med inte allt för högt tempo utan försöka ligga precis under 4:00 per kilometer. Jag körde igång och insåg min vana trogen att jag startade alldeles för hårt. Idag var jag så smart så jag insåg det redan efter 500 meter och slog då av på tempot lite. Sedan gick det bättre, alla repetitioner hamnade mellan 3:50 och 3:59, nästan.

Viking Line tog mig när jag vilade...

Redan efter 5 repetitioner kände jag att jag behövde mer vila. Då övergick jag att gå istället för att jogga de 60 sekunder som jag vilade mellan varje kilometer, det gjorde att jag orkade fortsätta utan att öka på vilotiden.

Efter 8 repetitioner var jag färdig och redo att ge upp. Men jag hade ju i huvudet tänkt mig att köra 10 repetitioner och tänk, när jag hade fått gå i 60 sekunder efter den åttonde repetitionen hittade jag lite ny kraft. När jag bara hade den sista repetitionen kvar för att nå 10 var jag grymt nöjd med mig själv. Alla repetitioner under 3:59 och den sista skulle jag bara klara under fyra hur trött jag än var.

Och trött var jag. Insåg att den sista sträckan skulle bli tuff då jag startade den ungefär vid Vasamuseet och skulle springa förbi Junibacken längs den smala gruskajen. Där är det läge att ha kontroll på löpningen och svängarna så man inte hamnar i vattnet. Fort med kontroll var det som gällde på sista sträckan.

Runt hörnet och utanför uteserveringen är löpvägen, när man springer känns det smalt. Bild från eniro.se

Precis när jag svänger runt hörnet på Junibacken och kommer in på den smala kajkanten får jag givetvis möte, ett par med hund som går i bredd. Blir tvungen att sakta ner till stillastående. Hur mycket jag än försöker få mina trötta ben att pinna på orkar jag aldrig hämta in den missen och sista repetitionen hamnar på 4:02. Aldrig får man vara riktigt nöjd.

15k @4:46