2 år

3,5 månad. Så lång tid har passerat sedan jag skrev mitt senaste blogginlägg. Ungefär då slog den till, kanske egentligen någon månad tidigare, bloggtorkan. Helt plötsligt blev bloggen en belastning istället för en motivator. Eftersom jag först och främst bloggar för mig själv för att motivera mig att träna var det ganska naturligt att dra ner på inläggen. Det innebar samtidigt att jag slutade läsa andras bloggar också. Att det sedan innebar att det var mitt sista inlägg på flera månader visste jag ju inte då.

I år blir ett av huvudmålen Vansbro Triathlon över 1/2 ironmandistans

Det som inträffat är att jag bubblar av träningsmotivation utan bloggen och utan att läsa bloggar. Den motivationen vill jag inte riskera genom att "tvingas" blogga. Under dessa 3,5 månad har jag då och då funderat på om jag ska eller inte ska fortsätta blogga. Det jag har kommit fram till är att just nu belastar bloggen mig mer än vad den bidrar. Alltså låter jag den vila. För alltid eller tillfället återstår att se.

Kanske återkommer jag sporadiskt med det som jag alltid tyckt är det roligaste att skriva, tävlingsrapporterna!

Om någon är intresserad så kommer jag fortsätta registrera min träning på jogg.se så där kan ni följa mig och numera även kommentera träningspass.

Tack för all motivation ni som följt och kommenterat på bloggen har gett mig under dessa drygt två år!

Hur är det med motivationen?

Ja, hur det är med motivationen är en fråga berättigad att ställa med tanke på att det gått nästan tre veckor sedan jag skrev mitt senaste inlägg. Så lång tid har det aldrig varit mellan inläggen här på bloggen.

Det märkliga svaret på frågan är dock att motivationen är bra. Trots att mina knäproblem från förra vintern kom tillbaka samtidigt som kylan och snön kan jag faktiskt inte klaga på motivationen.

Det är snarare prioriteten det varit fel på. Eller den har nog varit rätt men ur träningssynpunkt inte helt optimal. Ibland hinner man helt enkelt inte träna så mycket som man vill. Därav den något sömniga bloggen. Träningen har inte varit lika sovande. Jag har med andra ord prioriterat träning framför bloggskrivande och bloggläsande. Man kan säga att jag upplever ett bloggvakuum.  Delvis kan det förmodligen hänga samman med att jag inte har något speciellt intressant att skriva om tränings- eller tävlingsmässigt heller. Jag pulsar mest runt i snön i långsamt tempo och längtar till våren...

Vägval

Jag gjorde ett dåligt vägval idag. Valde att springa över Gärdet. Ett öppet fält med en decimeter snö över fältet och gångbanan som gick tvärs över fältet. Lägg till mörker, snöande och en kraftig vind och det var omöjligt att avgöra var gångbanan var. Det var bara blunda och springa. Om jag sprang på gångbanan? Ingen aning!

Trots detta inser jag att jag trivs betydligt bättre på vintern än på hösten. Trots ovanstående väderbeskrivning springer jag mycket hellre en kväll som denna än en mörk, rå och kall höstkväll. Snön ger mig glädje på löprundorna, det blir lite mer äventyr att springa. Det inbjuder kanske inte till några snabbare pass men det är perfekt för lugnt lågpulsande i snön. Det passar mig perfekt, i alla fall när det inte är tävlingssäsong. 

Jagar känslan

Det är inte alltid en njutning att träna. Det har faktiskt varit ganska sega träningspass efter förkylningen. Inte mycket till njutning, mera slitsamt och med en känsla av måste. Otroligt nog är det enda jag tyckt varit riktigt kul senaste veckan simningen. Jag som aldrig i hela mitt liv tyckt att simma är speciellt kul. Eller rättare sagt, jag hade för några månader sedan aldrig tidigare i mitt liv simmat (inte som träning i alla fall).

Det var betydligt sämre väder än vad det ser ut att vara...

Idag på ett sent löppass i mörker, blåst och snöblandat regn kände jag den äntligen. Känslan! Inte så att det kom fram självmant och hjälpte mig på traven men jag kände att den fanns där. Att den är på väg. Bara jag fortsätter träna så kommer jag springa ikapp den snart. Och det är ju därför jag tränar. För att få njuta av känslan med löpningen. Det slitsamma jobbiga kan någon annan få ta över istället.

12,8k @5:23 %139

Ska jag vara besviken eller lättad?

Det här är tredje året i rad som jag är sjuk eller skadad en längre tid än en vecka på hösten. Den här hösten här jag delat upp det på två förkylningar, hittills.

Jag vet vara inte om jag ska vara besviken över att ha blivit förkyld eller om jag ska vara lättad över att det kommer nu när det ändå inte är säsong. Förmodligen ska jag vara det senare, speciellt eftersom jag omger mig med de dagisbaciller som sonen tar med hem.


Den här veckan har jag i alla fall börjat smyga igång träningen igen. Känns skönt att ha börjat träna lite igen men jag försöker börja lungt så att kroppen hinner vänja sig vid belastning igen.

Idag blev det simning i 20 minuter på lunchen och 60 minuter lågpulslöpning nu på kvällen. Än så länge känns det bättre än vad jag hade vågat hoppas på.

Hoppas det fortsätter så!



- Bloggat med BlogPress på iPad

Förkyld - tar igen året

Blev sjuk för några veckor sedan. Förkyld. Eftersom jag klarat mig från sjukdomar under året tänkte jag att det var väl dags nu. Men jag hann inte mer än bli frisk och hinna träna en full vecka så var det dags igen. Mer förkyld än någonsin. Tydligen vill kroppen ta igen att jag inte varit mer sjuk under våren...

Just nu är jag bara glad att jag inte skulle springa New York Marathon!

Namnsdagsträning

Idag har jag namnsdag. När man har namnsdag är det ju trevligt att bjuda sig själv på något. Som triathlet-wannabe var valet ganska enkelt vad jag skulle bjuda mig själv på idag. Givetvis lite simning, cykling och löpning. Då var det ju bara det där med att hitta tiden för det också.

Började med en lunchsimning. Det blev det tyngsta simpasset på väldigt länge. 1000 meter som tog 35 minuter inklusive oräkneliga vilopauser. Men det var gått om plats i simhallen idag i alla fall, trots höstlov, så jag kan inte skylla på att det var trångt.

Väl hemma efter jobbet insåg jag att jag inte hade så mycket tid på mig innan jag var tvungen att ge mig iväg med joggingvagnen och hämta sonen hos farmor men några minuter fanns det i alla fall. Upp på trainern och körde i 15 minuter så jag var lagom uppvärmd innan det var dags för löpningen.

Fram och tillbaka förbi slottet passerar jag när jag hämtar sonen

Kändes väldigt bra första 5 kilometerna och jag höll ganska hög fart för att springa med joggingvagnen. På vägen tillbaka gick det inte lika lätt. Vagnen var tyngre med sonen i den och jag var tröttare. Med en kilometer hem förbannade jag mig själv att jag inte tagit med mig pengar. Jag behövde socker! Löpningen hade gått lite för fort med lite för hög puls för att jag skulle klara mig på salladen jag åt till lunch.

Kom plötsligt på att jag fått några lussekatter av min mor i namnsdagspresent när jag hämtade sonen. Lycka! Fram med en lussekatt och sista kilometern hem gick som en dans!

Punkter

Jag har en benägenhet att bygga upp mina löprundor på punkter. Alltså punkter som jag ska springa till eller förbi. Igår bestod löprundan av Radiohuset, Blasieholmen, Stadshuset, Karlberg. Dessa punkter kan ju egentligen ge nästan vilken runda som helst, men för mig är det en bestämd sträcka. Fördelen med "punktupplägget" är att rundan blir uppdelad i mål. Varje gång jag når en av mina punkter har jag ju nått ett av delmålen.

Hittills har jag inte tänkt så mycket på det här utan bara automatsikt tänkt vilka olika sakerna jag ska springa förbi. Funderar på att börja utveckla det här för att göra löprundorna lite mer inspirerande. T ex välja ut några punkter och sedan välja att första punkten ska jag springa kortast möjliga väg till. Andra punkten måste jag springa motsols till. Tredje punkten måste ta xx-tid innan jag når (kan ju både var kort eller lång tid) och så vidare.

Om inte annat kan det ju inspirera till att springa på lite nya gator...

Skön kvällsjogg

Riktigt skönt väder att springa i idag. Vintern har försvunnit och hösten har kommit istället. Även om jag inte riktigt gillar hösten så är mörka höstkvällar en ganska skön upplevelse att få springa sig igenom.

Är riktigt imponerad av min kropp, har inte hunnit komma igång med löpningen riktig efter förkylningen men ändå klarar den av ett lågpulspass med en snittfart på 5:05. De farterna med den pulsen har jag hittills bara klarat av när jag varit i riktigt bra form. Formen känns inte så bra nu men kroppen säger något annat.

Kanske har jag nått en ny nivå?

12,7k @5:05 %139

Började inte som jag bestämt

Redan när jag klev utanför dörren idag kände jag att benen var riktigt sega. Planen var ett lugnt pass idag. Det började inte alls som jag bestämt. Efter 3-400 meter så kom jag ikapp en löpare som precis skulle börja sin löptur. Jag tävlar aldrig när jag tränar men det hindrar ju inte att jag blir nyfiken ibland. Blev nyfiken på hur fort det gick, det såg ut att gå så lätt. Så mina stela ben fick pinna på ner mot 4:30-fart för att hänga med.

Var lättad när vi skulle åt olika håll efter en kilometer så jag kunde slå av på tempot igen.  Sedan lyckades jag faktiskt hålla mig till ganska lugn och fin återhämtningsfart i kvällsolen.

12k @5:22 %133

I mellanmjölkens land

Kan börja med att meddela att vi för det mesta har mellanmjölk hemma även om mitt personliga val egentligen är lättmjölk. Men mellanmjölk är ju så där bra lagom så det är ett enkelt ickeval. 

När det gäller träning säger de flesta förståsigpåare och tränare att just lagompassen ska bort. Antingen ska det vara lugn lågpulsträning eller högintensivt. Precis som när det gäller mjölken så föredrar jag själv de lätta träningspassen. Ut och njuta lite utan att det blir för jobbigt.

Jag brukar därför vara ganska bra på att undvika mellanmjölksland. Oftast springer jag lugnt och lätt och ibland hårt. Men jag har märkt att det här inte stämmer efter ett uppehåll i träningen. Samma sak den här gången. Efter drygt tvåveckors förkylning med träningsuppehåll så hamnar jag direkt i halvhårda löppass när jag börjar träna igen. Det är som att jag inte vågar springa lugnt, kanske för att jag måste bevisa för mig själv att jag inte tappat för mycket under förkylningen? Samtidigt orkar jag inte springa riktigt hårt.

Igår, efter 3-4 kilometer i 4:55-fart, insåg jag att jag höll på att springa mitt tredje löppass efter förkylningen i samma fart och på tok för fort för att kallas lågpuls eller aerobt. Bestämde mig för att öka och efter att ha utmanat bekvämligheten i mig själv blev det tillslut 12 kilometer med en snittfart på 4:38.

Hoppas jag vågar springa långsammare nästa pass...

Länge sedan

Man ska inte ropa hej... Men nu känner jag mig äntligen lite friskare. Men faror väntar runt hörnet. Sonen, som var sjuk innan jag blev sjuk och frisk när jag var sjuk, har nu blivit sjuk igen. Så vi får väl se om det går i cirklar eller om jag klarar att fortsätta hålla mig frisk.

Igår var jag ute på den första löprundan på...länge. I alla fall med mina mått mätt. Jag har låtit bli att stressa igång träningen nu när jag varit förkyld. Har passat på att se det som lite träningsvila så här efter säsongen. Kände mig lite ringrostig efter mer än två veckors löpvila men det var inte så illa som jag befarade, så all kondition har inte hunnit försvinna i alla fall.

Det största problemet var väl snarare att jag mötte lite mentalt motstånd av att ge mig ut i mörker och regn. Huvudet ställer snabbt in sig på att det är skönare i soffan när man inte tränat på några veckor. Jag har tidigare kommit fram till att min magiska gräns går vid ca tre veckor, efter det är det nästan som att börja om på nytt med träningen rent mentalt. Nu var det ju inte fullt så jobbigt eftersom jag slapp passera treveckorsgränsen.

Motiverade mig igår med att ta med mig musik ut på rundan. Något jag sällan gör. Men igår var det skönt, gjorde att jag fick något annat att tänka på än löpningen. Problemet som uppstår för mig när jag springer och lyssnar på musik är att jag försöker ta lite danssteg samtidigt, eller köra flygplanet (ut med armarna och springa i s-slingor). Det är lite farligt när det är mörkt ute det är lätt att trampa snett, men jag klarade mig igår trots frekventa lågflygningar.

Närmare än förra året!

I år är jag faktiskt på plats i Växjö men förkylningen gör att jag får stå vid sidan och titta på. Sol och 2 grader vid starten gör mig inte så besviken att jag inte kom till start. Jag vill ju gärna ha det lite varmare...

Sju(k) dagar, en vecka

Jag är förkyld. Trodde att det skulle ha gått över till nu eftersom det bröt ut i måndags. Man brukar ju säga att en förkylning håller i sig en vecka. Igår var jag riktigt hängig så en vecka verkar vara i minsta laget på den här förkylningen.

Det gör att Växjö Marathon ligger i farozonen nästa helg. Vi får se när jag blir frisk och hur dagarna innan maran känns, jag bestämmer mig några timmar innan om jag ska springa eller inte. Förra året var jag också förkyld när det var Växjö Marathon. Verkar som att det är någon som inte vill att jag ska springa just det loppet.

Bild från Ironman på Hawaii. Lånad från ironman.com

Jag är samtidigt väldigt glad att jag inte hade planerat för och ställt in mig på att springa Hässelbyloppet som gick idag. Då hade jag varit riktigt besviken. Speciellt eftersom jag laddade igår kväll genom att titta på Ironman VM (Hawaii). Det får väl, precis som New York Marathon, bli ett långsiktigt mål att klara att kvala in till. Till Hawaii kvalar man inte på tid utan placering men det krävs i alla fall en tid under 9:30 på en Ironmantävling för att kunna kvala in. Det får bli en långsiktigt mål, med betoning på långsiktigt...

För övrigt var det näst sista simskolelektionen idag. Jag var med trots förkylning. Det har verkligen varit rolig att ha en lärare som kan tala om hur man ska göra. Jag känner att jag har fått med mig en känsla för när jag gör rätt och när jag gör fel. Nu gäller det bara att träna in att göra rätt hela tiden!

Hoppas jag är frisk när jag vaknar imorgon!

Dags att bli cyklist?

Då har det hänt, det jag med skrämmande förtjusning gått och väntat på. Jag har blivit anmäld av en kollega, men jag tackade ja helt själv. Varför jag gjorde det övergår mitt förstånd.

Nu är jag alltså anmäld till min första Vätternrunda!

Det är jag och två kollegor som har som målsättning att cykla tillsammans. En av dem har cyklat tidigare. Han fick årets säsong förstörd, det kan ni läsa om här! Enligt honom är i alla fall målet till nästa år att vi ska gå under 10 timmar.

Hur då, undrar jag i mitt stilla sinne? Det innebär ett snitt på 30 km/h i 30 mil. 30 MIL! Jag klarar ju inte ens att hålla ett snitt på 30 km/h på mina 15 kilometer till jobbet.

För övrigt har jag blivit förkyld. Jag som nästan började tro på att jag på något konstigt sätt hade blivit immun mot förkylningar, jag har levt på övertid flera månader nu. Men nu var det tydligen dags. Får hoppas att det inte blir alltför långvarigt då jag fortfarande har funderingar på att springa Växjö Marathon nästa helg.

Efter det är det tydligen dags att börja cykla på allvar...

Löpsteg på löpband

Jag springer sällan på löpband. Trivs bättre utomhus. Men nu har jag faktiskt skaffat mig ett gymkort. Eller gymkort var kanske fel att säga, men jag har fått tillgång till gym eftersom jag skaffat kort på Stockholm simhallar. Det är ju ganska mycket höst ute vilket innebär att vattnet är kallt. Alltså har jag lite mot min vilja blivit tvungen att flytta in i klorfyllda bassänger. Men eftersom jag egentligen hatar kallt vatten var valet ganska lätt.

Det här gör att jag även får tillgång till de gym som finns på simhallarna. Hittills har jag inte utnyttjat något mer än löpbanden men när andan faller på kanske det kan bli styrka någon gång under vintern också, vem vet?

Intervaller på löpband är faktiskt nästan roligt. Men bara nästan. Jag har dock upptäkt att det kastas arga blickar på mig från övriga gymbesökare när jag ställer mig på löpbandet. Det låter nämligen en del när jag springer på bandet. Ganska mycket för att vara ärlig. Jag låter som en flodhäst som rusar fram över grässlätten.

Nu håller jag ju dessa löpbandsupplevelser ganska korta så det är inget stor problem men hur ska man springa på löpband? Jag har upptäckt att om jag springer med en ordentlig hälisättning och rullar ordentligt på foten blir steget ganska tyst men när jag springer som vanligt, med landning mer mitt på foten, så låter det som bandet ska gå sönder vid varje fotisättning. Är det mitt löpsteg som suger? Skiljer det på olika löpband? Är det likadant för dig när du springer på löpband? 

Fantastiska prylar

Ingen som läser det jag skriver här kan väl ha undgått att jag ibland köper någon ny pryl? Bara sådant som är absolut nödvändig givetvis men en del prylar blir det då och då. Allt för att kunna träna effektivare givetvis.

Ibland blir jag förvånad, prylarna överraskar mig. Nu är jag förvånad! Väldigt förvånad.

Eftersom jag inte är någon riktig cyklist ännu så är det ju sällan jag tar ut cykeln i regn, eller mörker, eller minusgrader eller allmänt dåligt väder. Alltså har jag insett att det kommer bli ganska dåligt med cykelmil för mig under vintern om jag inte gör något åt detta. Insåg snabbt att det blev billigare att köpa en så kallad trainer så jag kan cykla på cykeln inomhus istället för att köpa regnkläder, lampor och vinterkläder. Jag misstänkte i och för sig redan innan köpet att cykla på en trainer skulle vara minst lika tråkigt som att springa på löpband men det vägdes upp av möjligheten att kunna träna hemma.

Ska jag kunna träna hemma får det dock inte låta så mycket att det stör övriga familjen och jag vill gärna ha möjligheten att själv fördriva tiden med att t ex titta på tv och då får oljudet inte vara allt för högt.

I en djungel av utbud där det står att alla märken och modeller av trainers är tysta köpte jag en av de billigare modellerna för att inte känna att det var helt bortkastade pengar om användningstillfällena skulle bli få.

Jag har nu hunnit testa den några gånger nu och ljudet är som jag förväntade mig. Stänger jag en dörr om mig klagar inte familjen och skruvar jag upp ljudet på tv så går det att höra vad som sägs.

En lång utläggning för att komma till vad som förvånar mig. Samtidigt som jag köpte trainern köpte jag även ett speciellt trainer-däck. Onödiga pengar tänkte jag först men eftersom jag läst att vanliga däck slits ut väldigt fort i trainer tänkte jag att det kanske kunde vara värt de hundrafemtiokronor extra som däcket kostade. I helgen hade jag tid att byta till det nya däcket på cykeln. När jag provcyklade på trainern efter bytet trodde jag inte mina öron. Knäpptyst! Kunde inte höra det minsta däckljud längre, bara det svaga ljudet av kedjan som rullar över kransarna. Att det kan vara så otrolig skillnad gör mig förvånad. Däcket jag hade innan var ett helt vanligt slätt racerdäck, tänk att det kan avge så mycket ljud.

Så har du en trainer hemma och kör med vanliga däck säger jag bara, investera hundrafemtiokronor i ett trainer-däck och du kommer bli förvånad! Nu behöver jag inte ens höja ljudet på tv'n för att höra vad som sägs!

Lidingöloppet jubileum?

Jag sprang mitt första långlopp 1991. Det var Lidingöloppet, mest som en förberedelse inför maraton året efter då jag äntligen skulle ha åldern inne för att få springa Stockholm Marathon. Lidingöloppet var jobbigt, förmodligen hade jag inte tränat för det. Om jag minns rätt sprang jag mest asfalt. Så maraton var nog mera mitt element men när träningskompisen ville springa långt (och var ett år äldre) om man fortfarande var för ung för att få springa maran så fick det helt enkelt bli Lidingöloppet först.

Jag kommer inte ihåg så mycket av loppet, det jag minns är att det var oändligt många nerförsbackar och att jag var tvungen att springa och hålla igen för att det hela tiden var folk i vägen. När det var några kilometer kvar av loppet var mina ben helt slut. Mentalt var det ännu värre, jag ville bara lägga mig ner och vila i något dike. Träningskompisen fick krafter när en lämplig rygg dök upp och han hängde på, jag släppte.

Observera Big Mac-tröjan och jag var nog rätt ensam kille med tajts 1991, i alla fall i det mönstret.

Jag fortsatte att slita mig framåt trots att jag tappat allt hopp om att kunna göra något åt det faktum att jag skulle bli slagen av polaren. När jag så kommer ur skogen och springer ut på ett stort fält där jag kan se målet några hundra meter fram ser jag också att min kompis kommit ungefär halvvägs mot målet men det går sakta för honom också nu. Det gör att jag får förnyad kraft och ger allt som finns kvar och spurtar mot målet. Han ser mig aldrig gå i mål och jag har svårt att bedöma vem som var först. Säker på seger som han är blir han märkbart förvånad när tiderna släpps någon dag senare och vi har gått i mål, i olika målfållor men på exakt samma tid, 2:53:34.

Trots den halva segern att i alla fall inte bli slagen av honom i loppet så var känslan efteråt "aldrig mer". Det hade varit grymt tungt att springa alla backar uppför och nerför och jag var sliten i flera dagar efteråt. Just "aldrig mer" har jag stått fast vid.

Men jag har väl ändrat mig förr. Kanske är det dags att fira med ett 20-års jubileum näst år?

Voltvändning

Om jag nu ska simma på allvar så måste jag ju lära mig hur man vänder när man simmar i bassäng. Hittills har jag nästan bara simmat utomhus, då finns det aldrig någon vägg att vända mot. Det finns så mycket vatten att man kan simma rakt fram större delen av tiden.

När man simmar i bassäng tar det där rakt fram slut hela tiden och man måste vända för att simma åt andra hållet. Det gör att jag tappar känslan för simningen och istället för att vända direkt stannar jag ofta och tar en micropaus vid väggen innan jag fortsätter simma. Så kan jag ju inte hålla på! Speciellt inte nu när det börjar bli kallt att simma ute. Kallt i alla fall för mig, en av det största badkrukorna i världen!

Alltså måste jag lära mig vända på riktigt. En voltvändning!

Alla bilder lånade från BBC

Allt det här hade jag kommit fram till när jag gick till simskolan i söndags. Jag framförde mina synpunkter, men läraren tyckte vi elever hade annat att slipa på i tekniken än att börja lära oss voltvändning redan nu. Efter lektionen provade jag själv 3-4 gånger, jag kom runt men orienteringen var väl inte den bästa. Vågade inte heller prova på att voltvända i den grunda delen, var lite rädd för att mitt huvud skulle göra en hård bekantskap med botten...

Idag när jag var och simmade på morgonen så var det ganska folktomt. Började med 200 meter där jag gjorde min vanliga hänga vid kanten-vändning. Sedan bestämde jag mig, nu kör jag voltvändning oavsett hur illa det går. Tillslut lär jag mig väl. Mina sista 800 meter simmade jag alltså med voltvändning (eller något liknande) vid varje vändning. Även i den grunda delen av bassängen (utan huvudskador). Nöjd!

Trots dålig teknik och lite mer problem med andningen efter voltvändningarna så kände jag ändå att jag fick en mycket bättre känsla i simningen. Helt plötsligt känns inte varje längd som en separat enhet utan det känns om att alla längder hör ihop.

Nu är det bara fortsätta att slipa på tekniken. Tänk om en av de största badkrukorna i världen kan bli en riktig simmare? Fantastisk tanke!

Mängdvecka med 60 km

Mina mängdveckor ser inte riktigt ut som tidigare. Veckan som gick är nog en av mina mesta mängveckor. Trots det har jag bara sprungit ca 60 kilometer, mot mina tidigare mängdveckor där jag låg mellan 90-100 km.

Men om man istället tittar på träningstid så har jag tränat en och en halv timme i snitt per dag förra veckan, det motsvarar nästan 11 timmar, det är nog rekord för mig.  Det värsta är att om jag bara haft tid hade jag nog tränat ännu mer. Det är ju så roligt!

Trots en seg kropp vill jag inget hellre än att träna idag också. Men det är när det känns som bäst, när man är som mest sugen på att träna man ska vila. Jag har lärt mig att om jag låter bli vilan så kommer en skada eller sjukdom som på beställning. Och eftersom det är en del förkylningar på jobbet är det nog extra viktigt att vila nu för att om möjligt kunna hålla kvar motståndskraften.

Pratade med Garmin idag, de skulle se om det fanns möjlighet att skicka ut en ny skruv till mitt klockfäste. Jag håller tummarna!