Progressiva 21k med säkerhetsstopp

Med hjälp av Hempa och Espen blev det idag ett lite längre pass med fartökning.  Tanken från början var 20 km och att första milen skulle gå i lågpulsfart för att därefter successivt fartöka sista milen. Valde redan från start att få lite maratonkänsla genom att i stort sett springa de sista 21 kilometerna av Stockholm Marathon-banan.  Kortfattat kan man nog säga att det var fel val. Har en svag känsla av att ett antal cyklister och fotgängare inte uppskattade min framfart på de folktrånga gatorna.

Det närmar sig!

Bestämde mig även för att springa i ett par av mina lätta skor, Saucony Fastwitch. Efter 1,5 kilometer var jag tvungen att stanna, då hade det fastnat stenar i lufthålen under skon. När jag skulle försöka få bort dem lyckades en sten åka in genom hålet och fastna på insidan i skon. Där sitter det nämligen ett nät för att stenar och liknande inte ska åka in i skon. Nu fastnade stenen under nätet. Även om jag gillar fastwitchen som sko så tycker jag nog den passar bäst på löpband. Och löpband springer jag ju nästan aldrig.  De kommer sällan till användning med andra ord.

Det blev ingen lågpulsfart första milen. Hade svårt att hålla igen på farten och beslutade mig istället för att ligga runt 4:45 fart fram till 15 kilometer och därefter fartöka till 4:20-fart sista 5-6 kilometrarna.  Det gick ganska bra och jag höll ungefär tänkt fart första milen, sedan lyckades jag på något konstigt sätt få till två kilometrar efter varandra runt 4:15. Då började jag bli lite orolig för att det gick lite väl fort. Vill inte riskera att bli allt för sliten igen. Närmade mig Västerbron och tog beslutet att gå uppför för att spara kroppen men samtidigt kunna hålla bra fart igen när jag väl var över bron. En liten bit efter Västerbron passerade jag 15 kilometer och gjorde den planerade fartökningen.

Den första kilometern blev lite långsammare än tänkt och låg på 4:27 men sedan låg jag runt 4:20. Efter att ha räknat efter insåg jag nu att rundan borde bli runt 21 kilometer och jag valde att efter 18 kilometer ta ett nytt säkerhetsstopp och gå några hundra meter för att inte bli allt för sliten. Sista tre kilometrarna kändes riktigt bra och jag avslutade med 4:05 och 4:04 på de två sista. Halvmaran passerades på 1:35:30 innan det blev några hundra meters nerjogg.

Kändes bra idag men att försöka hålla den farten som jag höll sista 6 kilometrarna i 42 kilometer kommer bli tufft. Jag inser att jag absolut inte kan stirra mig blind på klockan utan att jag måste lyssna på kroppen ordentligt annars finns det risk att jag går in i väggen.  Nu är det bara två eller kanske tre träningspass kvar innan årets stora examen.

21,5k @4:34

Bättre på väg att bli sämre?

Jag känner mig piggare i kropp och ben igen. All vila jag har lagt in kanske har hjälpt. Jag vet inte riktigt. För det är efter en löprunda i torsdags och en i går som jag plötsligt känner mig pigg och fräsch i kroppen även när jag inte springer.  För när jag sprungit har det ju känts ganska bra tidigare också det är mellan löpturen jag känt mig lite trött och stel...

Fick till två lugna sköna rundor tillsammans med sonen i joggingvagnen i torsdags och fredags.  Alltid kul att springa med honom så länge han tycker det är kul att sitta i vagnen. Nackdelen är att anledningen till att jag sprang med honom var att både torsdag och fredag var vab-dagar då han blivit förkyld. Så nu väntar jag bara på att jag ska vakna med ont i halsen.

I övrigt har jag inte alls börjat tänka på Stockholm Marathon än, trots att det bara är en vecka kvar. Känns väldigt avlägset än så länge. Men maratonkänslan kommer väl när jag hämtar nummerlappen om inte annat.

Kan inte riktigt bestämma mig för vad jag ska springa imorgon. Halvlångt pass med fartökning (20km), Snabbdistans (5-6km) eller intervaller 8-10x1000? Vad tycker du?

Hur fort ska jag springa?

Hur fort ska jag springa på Stockholm Marathon? Det är en fråga som tar en del tid i anspråk så här 10 dagar innan start kan jag meddela.

Så fort jag orkar är ett ganska bra svar. Men det är inte alltid man vet hur fort man orkar springa och då tar man ofta höjd för att man ska orka ända in i mål och startar lite för långsamt. Det gäller ju att göra ett så jämnt lopp som möjligt för att prestera bästa möjliga tid. Alltså tänkte jag ta hjälp av klockan!

Det är inte helt enkelt att ta hjälp av klockan. För det första visar den lite fel. Jag har en Garmin GPS-klocka och den visar alltid lite längre distans än vad loppet i verkligheten är. Det beror till exempel på att jag inte springer den exakta vägen till mål. Så ska man använda klockans tid och distans, som jag väljer att göra, får man ta höjd för felvisningen. Förra året visade min klocka att jag hade ett kilometersnitt på 4:30 men i verkligheten låg det på 4:34. Alltså, klockan visar 4-5 sekunder snabbare tid än vad jag i verkligheten springer.

Sedan gäller det ju att bestämma sig för vilken kilometertid man ska försöka hålla. Det finns tusen olika beräkningar man kan göra med jämförelse från tidigare resultat. Beroende på vilken beräkning man använder kan man alltid få det resultat man vill ha, jag har räknat igenom alla flera gånger. Tillslut har jag valt att lägga mig någonstans mitt i mellan min drömtid och förra årets resultat. Drömmen är ju att gå under 3-timmar vilket motsvarar 4:16 per kilometer. Förra året sprang jag med 4:34 per kilmeter i snitt. I år blir alltså målet att springa runt 4:25 i snitt. Vilket gör en sluttid på 3:06-3:07 ungefär. Det borde kunna gå om jag har en bra dag.

Det som gör det här läskigt är att ska jag följa klockan måste jag alltså dra av ytterligare 4-5 sekunder för att få rätt tid i verkligheten. Det betyder att jag ska följa klockan på 4:20 per kilometer ungefär. Helt plötsligt känns det mycket fortare... Tänk vad psykologiskt det här med löpning egentligen är.

Men oavsett klockan så är det viktigaste att känna av kroppen. Beroende på hur det känns just den 5:e juni kanske jag kan öka eller måste sänka farten för att ta mig i mål. Men nu har jag i alla fall en tanke att följa i början.

Bilden till höger: Mina kilometertider från maran förra året enligt min klocka (jag låter alltså klockan ta km-tiderna och trycker inte själv av klockan vid kilometermarkeringarna).

Sista bilden: Sliten blir man oavsett hur fort man springer

Sliten

Ni ska vara glada att jag kan skriva det här inlägget. Fel. Jag ska vara glad att jag kan skriva det här inlägget, det är ju för mig själv jag skriver på det här sidan. Sonen har nämligen lånat datorn samtidigt som han fick en flaska med drickyoghurt. Hallon. Den första flaskan smakade tydligen bra för han ville ha en till. Den drack han inte upp, den slog han ut över tangentbordet. På min, ett par månader, nya Mac. Men än så länge verkar den fungera även om några av knapparna blivit lite trögare...

Tro nu inte att jag anklagar honom för det här. Nä, det var ju jag som lät honom sitta vid datorn samtidigt som han fick ha farlig vätska i sin omedelbara närhet. Jag borde ha insett redan då att det var en dålig kombination men jag lär mig förhoppningsvis.

Själv känner jag mig sliten. Inte bara för att jag har torkat yoghurt utan jag känner mig lite stel och sliten i kroppen. Tendenser till ont lite här och var. Det släpper när jag sprungit ett tag men jag känner mig inte helt på topp i kroppen mellan passen och det tar lite tid att komma igång när jag väl ska springa. Jag vill känna mig på topp innan maran. Alltså har jag valt att ändra lite i mina tänkta veckor nu innan den 5:e juni. Tanken var att förra veckan skulle vara en mängdvecka och den här veckan skulle vara en fartvecka för att sedan gå in i vilovecka nästa vecka.

Förra veckan blev knappast en mängdvecka speciellt inte eftersom jag hoppade över långpasset igår. Det gjorde att förra veckan stannade på blygsamma 36 kilometer. Med fyra dagars löpvila och tre dagars helvila. Istället för fartvecka den här veckan blir det nog istället ganska mycket vila blandat med lugna pass till kroppen känns riktigt pigg igen. Kanske ett fartpass i slutet på veckan kombinerat med ordentligt med vila. Det gör även att jag har bestämt mig för att inte starta i morgondagens Milspår. Det är en tävling som är kul att springa då den går på hemmaplan men annars tycker jag inte den erbjuder mig så mycket och då är det lika bra att avstå. Sub40 får göras i Falkenberg 31 juli istället.

Jag vet sedan tidigare att jag oftast presterar bäst på tävling om jag känner mig riktigt pigg och har vilat ordentligt. Så jag är inte så orolig om jag inte får till det tänkta passen innan maran. Det är viktigare att kroppen är hel och att jag är riktigt sugen på att springa!

Idag var det därför dags för ett lugnt pass. Bara för njutningen av att springa och låta kroppen återhämta sig ordentligt fast aktivt. Alltså var tanken att springa med lågpuls. Men jag valde att springa helt utan att ta hjälp av klockan och sprang bara på känslan. Lyckades inte riktigt hamna under 140 slag per minut men 142 i snitt får anses godkänt när jag bara sprang med känslan som indikator, speciellt eftersom jag medvetet tryckte på lite sista två kilometrarna. Döm om min förvåning när tänkta 5:20-5:30 per kilometer visade sig vara 5:00 istället. Det känns bra, och är ett riktigt bra formbesked även om jag också gärna vill att kroppen ska kännas riktigt pigg när jag står på startlinjen den 5:e juni.

12k @5:00 %142

Aldrig får man vara riktigt nöjd

Har känt av min vänsterhöft lite och därför vilat lite onsdag och torsdag. Idag tyckte jag att det kändes så pass bra att jag kunde ta en lätt runda och få lite genomströmning i kroppen. Började med två lugna kilometer. Det kändes så bra under dessa att jag istället för ett lugnt pass bestämde mig för att köra intervaller.

Jag hade sedan tidigare tankar på att försöka få till några intervallpass i slutet på den här veckan och under nästa vecka men min något onda höft har fått mig att först och främst tänka på att kroppen ska kännas bra, sedan får det bli intervaller.

Alltså hade jag redan tankar på att jag skulle köra 1000-metersintervaller med inte allt för högt tempo utan försöka ligga precis under 4:00 per kilometer. Jag körde igång och insåg min vana trogen att jag startade alldeles för hårt. Idag var jag så smart så jag insåg det redan efter 500 meter och slog då av på tempot lite. Sedan gick det bättre, alla repetitioner hamnade mellan 3:50 och 3:59, nästan.

Viking Line tog mig när jag vilade...

Redan efter 5 repetitioner kände jag att jag behövde mer vila. Då övergick jag att gå istället för att jogga de 60 sekunder som jag vilade mellan varje kilometer, det gjorde att jag orkade fortsätta utan att öka på vilotiden.

Efter 8 repetitioner var jag färdig och redo att ge upp. Men jag hade ju i huvudet tänkt mig att köra 10 repetitioner och tänk, när jag hade fått gå i 60 sekunder efter den åttonde repetitionen hittade jag lite ny kraft. När jag bara hade den sista repetitionen kvar för att nå 10 var jag grymt nöjd med mig själv. Alla repetitioner under 3:59 och den sista skulle jag bara klara under fyra hur trött jag än var.

Och trött var jag. Insåg att den sista sträckan skulle bli tuff då jag startade den ungefär vid Vasamuseet och skulle springa förbi Junibacken längs den smala gruskajen. Där är det läge att ha kontroll på löpningen och svängarna så man inte hamnar i vattnet. Fort med kontroll var det som gällde på sista sträckan.

Runt hörnet och utanför uteserveringen är löpvägen, när man springer känns det smalt. Bild från eniro.se

Precis när jag svänger runt hörnet på Junibacken och kommer in på den smala kajkanten får jag givetvis möte, ett par med hund som går i bredd. Blir tvungen att sakta ner till stillastående. Hur mycket jag än försöker få mina trötta ben att pinna på orkar jag aldrig hämta in den missen och sista repetitionen hamnar på 4:02. Aldrig får man vara riktigt nöjd.

15k @4:46

18-18

Jag var 18 år när jag sprang mitt första maraton. Det var 18 år sedan, nämligen den 30 maj 1992 när jag stod på startlinjen i Stockholm Marathon. Man var tvungen att ha fyllt 18 för att få starta och därför hade jag väntat ett helt år på att få springa. Som 17-åring hade jag istället provat på att springa långt genom Lidingöloppet hösten innan, när långloppssuget blev för stort.

Mitt första maraton gick mest ut på att ta mig runt. Jag sprang tillsammans med min träningskompis och jag minns att vi startade väldigt lugnt med stor respekt för distansen. Värmen, med 28*C vid start gjorde nog att försiktigheten var extra stor. Det jag med stor tydlighet minns är att jag kände mig ganska pigg fram till 30 km. Ett Lidingölopp rent längdmässigt utan större smärta var ju en framgång trodde jag. Det var väl där någonstans jag blev något övermodig. Det sista kilometrarna var grymt tuffa och träningskompisen började dra iväg, precis som han hade gjort på slutet av Lidingöloppet året innan. Trots prestigen i det hela kunde jag inte svara. När vi väl var inne på Stadion såg jag att det fortfarande inte var så stort avstånd mellan oss och med en mäktig avslutning lyckades jag otroligt nog se till att vi hamnade på exakt samma sluttid, 4:10:16.

Nu är det den 18 maj och 18 dagar kvar till mitt 4:e maraton. 18 år efter mitt första. Nu vet jag att maraton börjar efter 30 km och jag hoppas att jag inte blir övermodig. Men givetvis hoppas jag på en mäktig avslutning även om jag inte har någon träningskompis att jaga ikapp.

P.S Observera att det här inlägget postades 18:18...

Uppfinningsrikedom

Igår tog jag bilen till jobbet. Jag hade bestämt mig för att lämna bilen där och sedan cykla till och från jobbet några dagar den här veckan. Tanken var alltså att igår springa hem. Eftersom maratonvärmen äntligen har kommit var tanken att springa i korta tights och kortärmad tröja.

När jag hade bytt om och gjort mig klar för att springa hem insåg jag ett litet problem. Jag hade inte tänkt till riktigt uppenbarligen för ryggsäcken låg hemma. Nu hade jag nycklar, korthållare och mobiltelefon som jag var tvungen att få med mig hem men inga fickor.

Men då kom jag på att allt går att lösa med silvertejp. Nu hade jag tyvärr inte heller någon silvertejp, men då får man helt enkelt ta det som står till buds, i det här fallet ett mellanting mellan kontorstejp och packtejp.

Telefonen fasttejpad runt armen.

Alltså tejpade jag fast telefonen runt armen, tejpade fast korthållare på höften och sedan hittade jag en liten nyckelficka (tänkt för en väldigt liten nyckel) på tightsen där jag pressade ner min nyckelknippa. Sedan kunde jag springa hem utan att behöva ha händerna fulla med prylar.

Senare på kvällen såg jag också till att jag verkligen inte vill hålla något i händerna den kommande veckan då jag återigen gav mig ut för en runda på inlines med stavar. Den här gången glömde jag att ta på mig handskarna. Det var dumt. Men är man dum i huvudet så gör det ont.

Det känns mer än det ser ut...

 Men jag ser det som att det är bättre att ha ont i händerna än fötterna såhär inför maran.

TSM - Självförtroendepass

Dags för TSM idag, som vanligt på söndagarna. Var inte helt säker på att jag skulle springa med TSM idag. Det stod medelhårt distanspass på schemat och mitt stukade självförtroende efter de senaste löppassen gjorde att jag funderade på att ta en runda själv i eget tempo istället.

Tillslut valde jag ändå att bege mig till Stadion, tänkte att jag skulle springa med 3:30-gruppen som skulle ligga strax över 5-tempo i 28 kilometer idag. Kanske kunde passa mig?

Jag i ljusgrön tröja. Då jag själv inte hade kamera med mig har jag fått tillåtelse att låna några bilder från Micke Sjöblom som är ledare i TSM, du hittar fler av hans TSM-bilder på http://www.mx-foto.se/

Väl på plats insåg jag att alla grupper idag skulle springa samma sträcka då alla skulle springa andra varvet på Stockholm Marathon. Äh, då hänger jag med 3:15-gruppen så länge det håller tänkte jag, behöver jag byta kommer ju 3:30-gruppen strax efter.
För 3:15-gruppen stod det 30 kilometer i 4:45-fart på schemat. Under det första fem kilometerna undrade när uppjoggen skulle ta slut och farten öka till det utlovade 4:45. Då tittade jag på klockan och insåg att vi redan höll planerad fart. Då insåg jag att det nog skulle bli en bra dag idag.

Foto: Micke Sjöblom

Halvägs på Söder Mälarstrand var det utställt en bemannad TSM vätskekontroll med sportdryck. Jag tog två glas innan vi fortsatte bort mot Västerbron. Själv hade jag med mig två energi-gel som jag tog vid 20 och 25 kilometer. Jag tror detta energiintag gjorde att det kändes extra lätt idag.

Efter 25-26 passerade vi Stadion och tog en liten runda i Lill-jans skogen innan vi tillbaka på Stadion övade målgångar under tre varv för att få ihop exakt 30 km. Själv fick jag ihop lite till med jogg till och från Stadion.

Målgångsträning. Foto: Micke Sjöblom

Ett riktigt självförtroendepass idag då det kändes lätt hela vägen och jag både hade kunnat öka och springa längre. Kanske att jag faktiskt kan vara i ok form till maran?

31,5k @4:43

Cykelnöjd i brist på annat

Löpningen igår kändes ju sådär, så idag blev det bara cykel istället. Idag var det cykel ut till Saltsjöbaden där det blev middag i solen innan det var cykel hem igen.

På vägen dit kändes det sådär och jag hade svårt att få upp farten. Delvis kan det ha berott på motvinden men jag var ändå besviken på farten när jag kom fram.

Några timmar i solen med god mat och ordentligt med efterrätt ändrade tydligen förutsättningarna. Hemvägen var något helt annat, kändes som jag hade en helt annan fart i benen, kanske berodde det på medvind men jag var ändå nöjd när jag stängde av klockan hemma och kunde konstatera att jag äntligen fått till en cykelpass med en snitthastighet över 30 km/h.  Nu var det ju inte så lång bit jag cyklade men jag glädjer mig åt det lilla!

Men jag inser att jag har en lång bit kvar innan jag själv skulle känna att jag kvalificerar mig som cyklist, men det gör ju inget eftersom jag trots gårdagens löppass fortfarande känner mig som en löpare!

Cykel: 18k @26,5km/h + 19k @30,7km/h

Motivationsbrist halvvägs?

Har inte blivit så många löppass hittills den här veckan. Idag tänkte jag råda bot på det hela med ett lite längre pass runt 20 km.

Tydligen  ville inte min kropp detsamma som mitt huvud och sedan smittade det av sig på huvudet. Det började väldigt bra och jag kände mig pigg och lätt i benen det första kilometrarna. Öppnade förmodligen lite för fort men tittade inte på klockan utan sprang på känsla och det skulle jag nog inte ha gjort idag. Är nog inte helt återhämtad efter Kungsholmen Runt. Efter 5 km började det gå tyngre och efter 7 km kom någon form av motivationsbrist över mig som ett hällregn. Jag orkade helt enkelt inte motivera mig att fortsätta springa.

Skönt att sommaren är på väg i alla fall...

Valde att stänga av klockan och gå en knapp kilometer innan jag kände att jag orkade börja jogga igen. Avskrev planen på 20 km och sprang hem istället.

I huvudet är jag sugen på att ge mig ut och springa igen men nästa gång börjar jag lite lugnt för att se hur det är med motivationen efter några kilometer...

Tror det är lite posttävlingssyndrom, har upplevt känslan tidigare så det är inget som oroar mig.

11,5k @4:52

Vad håller jag på med?

Jag som sedan jag började springa på nytt i mitten av 2008 endast har ägnat mig åt löpning har plötsligt börjat använda mig av alternativ träning. Även fast jag inte är (speciellt) skadad för tillfället. Och jag tycker det är kul! Tänk vad bra det kommer bli när jag drar på mig en skada att jag har alternativa sporter jag kan utföra!

Igår blev jag lurad av en kollega på jobbet att köpa rullskidstavar. Nu var det väldigt länge sedan jag åkte längdskidor och jag har aldrig åkt rullskidor. Vill inte riskera fler onödiga fallskador innan maran därför tar jag det säkra före det osäkra och kör med stavarna på inlines istället. 

Efter att ha köpt stavarna igår var jag ju grymt sugen på att ge mig ut och prova dem. Svårt att åka inlines med stavar om man ska skjuta en joggingvagn framför sig bara. Alltså fick rundan bli sent på kvällen. Men det var bara bra. För er som inte åker inlines kan jag meddela att inlines ska åkas sent på kvällen eller allra helst under ljusa sommarnätter. Det är då man får ha asfalten nästan helt för sig själv! Nu var det några år sedan jag ägnade mig åt inlinesåkning på nätterna men igår var det nära nog. 

Kom iväg vid 21:40 men trots att det inte blivit sommar än fanns det fortfarande lite ljus kvar, i alla fall i början av rundan. Upptagen av att få på mig inlines, hjälm och glasögon och få med mig stavarna glömde jag faktiskt min Garmin. Så jag körde helt utan tid. Men kul var det! Körde stakning på de platta partierna och hjälpte till med lite skejt i uppförsbackarna.

Det blev mörkt efter ett tag...

Perfekt som återhämtning efter Kungsholmen eftersom benen fick ta det ganska lugnt!

Kungsholmen Runt 2010

Dags för årets första halvmaraton. Blev glad när jag vaknade och såg att det var uppehåll. Var lite rädd för att det skulle hällregna när jag vaknade. Nu var det bara hålla tummarna för att regnet höll sig borta tills loppet var klart!

Espen, Anton och jag innan start

Tog mig till blivande maratonlöparen Anton på väg till starten och vi värmde upp tillsammans. Framme vid Rålambshovsparken sprang vi direkt på Espen. En bloggare som det känns som jag känner fast vi aldrig har träffats tidigare. Efter att han i Berlin slagit till med 1:25:25 på halvmaraton hade jag redan starka planer på att försöka följa hans rygg för att på så sätt själv kunna sätta ett nytt personbästa. Sprang även på Staffan innan start och önskade honom lycka till med målet att gå under 1:30.

Espen och jag i startledet. Foto hämtat från www.granlof.net/bildgalleri

Målet för dagen var att slå mitt personbästa på 1:29:15 från samma lopp förra året. Men jag var ju givetvis sugen på att förbättra personbästa ordentligt. Tanken var alltså att under första milen gå ut i 4-tempo och försöka passera milen på 40 minuter och sedan hoppas på att orka hålla farten så bra som möjligt in i mål.

Starten, jag syns i mitten

Planen fungerade sjukt bra första varvet. Första kilometern var den långsammaste på 4:10 då det faktiskt var lite trångt i starten trots startgrupp 1. Sedan gick det lite fortare och 5 kilometer passerades på 20:16 enligt egen klocka (alla mellantider enligt egen klocka). Kändes bra och jag gick upp framför Espen och drog. Kände mig riktigt stark och började fundera på om jag skulle vara under eller över 40 minuter vid milpasseringen. På väg in mot varvning kom en 10-km löpare ikapp mig men han såg otroligt sliten ut. Det här håller inte för honom tänkte jag, han kommer gå precis över 40 minuter. Jag försökte peppa honom och hjälpa honom att öka farten in i mål. Kanske brände jag lite onödig energi av det hela, men det var roligt. Tyvärr tror jag ändå att han hamnade precis över 40 minuter. Men jag är inte säker. Själv passerade jag 10 km på 40:14. Helt enligt planen! Nu såg jag också att Espen hade släppt och jag fick fortsätta själv.

Jag precis efter varvning

Ut längs med Norr Mälarstrand och ett nytt varv. Helt plötsligt tycker jag det känns som det är väldigt många som springer om mig. Tittar på klockan, så mycket har jag inte tappat jag ligger fortfarande runt 4-tempo, springer den 11 kilometern på 4:05. Folk fortsätter att passera, antingen är det startgrupper längre bak som har kommit ikapp mig eller så har de sparat sig till andra varvet. Kilometer 12 går på 4:07 och det börjar bli tungt. Hade ju hoppats att ligga under 4 per minut här där det är platt.

Tar en gel och lite vatten vid vätskekontrollen. Hoppas att det ska hjälpa. Känner mig lite som i ett vakuum, hittar inga bra ryggar som jag orka följa med och det går segt samtidigt som jag inte känner att jag går för fullt. Det är nog huvudet som spelar mig ett spratt.

Vid kilometer 14 tappar jag rejält och den går på 4:19, nu börjar jag känna att jag nog kan glömma en "grym" tid även om jag fortfarande måste stå still för att jag inte ska klara mitt pers. Sedan blir kilometertiderna väldigt varierande i backarna. Varannan snabb och varannan långsam.  Exempel, kilometer 16 på 4:17, kilometer 17 på 3:55 och kilometer 18 på 4:21. Jag får slita för att hålla ihop det här nu.  Någon fartökning på de sista kilometrarna finns tyvärr inte att ta ut.

Spurten

Inte förrän jag kommer in på upploppet finns det krafter för en spurt och sista hundra metrarna går i 3:40-fart. Retligt stannar jag ändå klockan på 1:27:06. Grymt nöjd men givetvis hade det varit roligt att gå under 1:27. Men hoppet är det sista som överger en. Eftersom jag startade klockan vid startskottet borde de finnas några sekunder i nettotid att tjäna, frågan är om det är tillräckligt många?

Staffan, Tomas, jag och Espen står och diskuterar tider efter loppet

Yes! Officiell nettotid blir registrerat som 1:26:58! Ett nytt personbästa under 1:27, ännu nöjdare än tidigare.

Anton, Espen och jag. Alla tre nöjda med att loppet är över...

21,1k @4:07, 1:26:58 + Upp och nerjogg 6k @6:10

I mål

1:27:06 enligt egen klocka!

Att inte träna kan vara...

..fantastiskt tråkigt. Det är en av nackdelarna med tävlingar. Min kropp trivs nämligen som bäst om jag vilar 3 dagar före tävling och om jag ska hålla mig till det blir det ju hela tre dagars träningsuppehåll.

Men nu behöver det inte vara tråkigt längre, för nu när jag börjat cykla så finns det ju massor av saker att lägga tiden på för att se till att jag är så snabb på cykeln som möjligt när jag väl ska ut på nästa cykelpass.

Idag har jag passat på och bytt till nya däck så jag ska hinna med JC på nästa träningspass. Bara känslan av att ha satt på nya däck kommer göra mig snabbare på nästa träningspass. Det ska bli spännande att se hur mycket...

Igår blev det annars sista passet innan Kungsholmen Runt på lördag, en sväng med sonen i joggingvagnen. Kändes bra i kroppen även om det kanske inte var det bästa träningspass jag gjort.

Annars är jag väldigt spänd inför lördag, målet är ju att sätta nytt personbästa på halvmaraton och då måste jag slå förra årets tid på 1:29:15. Även om jag tycker att jag borde ha kapacitet till det i år så känns det väldigt fort. Riktigt spännande ska det bli att se vad kroppen känner för på lördag!

Vad säger din djävul?

April avslutades i fredags med transportlöpning i 12 kilometer med sega ben. Vilan i lördags var välförtjänt även om suget efter en cykeltur hela tiden satt på axeln som en liten djävul och försökta få mig att skjuta på det där med vila.

Hur ser din djävul ut? Min ser tydligen ut som en drake...

Igår var det dags för TSM igen. 3 minuters intervaller stog på schemat om jag kommer ihåg rätt. När jag vaknade sa dock djävulen på axeln att jag inte alls skulle ut och springa utan ligga kvar i sängen istället. Alltså bestämde jag mig för att ta ytterligare en vilodag. Lite seg kände jag ju mig fortfarande i kroppen.

Men det verkar precis som att det är när jag har bestämt mig för något som den lilla djävulen tittar fram. För på eftermiddagen satt han där på axeln igen, djävulen. Klart du ska köra intervaller, sa han. Trots att jag redan bestämt mig för ytterligare en vilodag. Men han lyckades övertala mig tillslut. 6x1000 meter blev det.

Det var länge sedan jag körde intervaller, det märks. Hade otroligt svårt att hitta rätt fart. Började stenhårt på första repetitionen som dessutom var i uppförsbacke. Mina tänkta precis under 4:00-tempo hamnade på 3:47, det fick jag lida för i motvinden under repetition 4 och 5. Med nöd och näppe lyckades jag i alla fall hålla alla repetitioner under 4-sträcket. Är du intresserad av tider kan du läsa dem här.

12k @4:47