Men det har varit tråkigt att inte kunna träna ihop. Idag bestämde vi över en lunch att det var dags att cykla ihop. Fast först skulle jag springa hem. Tänkte att jag fick ta det riktigt lugnt eftersom jag redan innan kände mig lite seg i benen och om jag även skulle cykla efter ville jag ha lite kraft kvar.
Precis när jag gav mig iväg från jobbet ringde JC och klagade lite över ont i ett knä (dock inte löparknä) och förtydligade att det fick bli en lugn runda om vi skulle cykla idag. Givetvis sa jag och ökade genast farten då jag kände att om cyklingen skulle bli lugn kunde jag ju springa lite fortare istället. Höll ett skönt tempo utan att titta på klockan och tävlade med cyklisterna i uppförsbackarna. Kändes riktigt bra och hade inte alls ont i höften även om jag kände att den fanns där. Lagom seg i benen när jag kom hem bytte jag snabbt kläder och kastade mig ut på cykeln.
JC drar på (det är därför det blir suddigt)
Efter att ha cyklat en liten runda inne i stan och fyllt på luft i JC:s cykel gav vi oss iväg norrut med en tanke att ta en varv runt Djursholm. Jag kände redan när vi passerade Roslagstull att det skulle bli en tuff runda. Mina ben var redan sega och JC tog det inte direkt lugnt, inte med mina mått mätt i alla fall. Jag höll mig på rulle mest hela rundan och slet hårt för att hänga med i hans tempo. Och då hade han dessutom trasiga pedaler...
JC provcyklar min cykel och mina skor. Utan hjälm, FY!
Han tröstade mig efter en provtur på min cykel med att våra olika däck (jag har lite grövre cyclocrossdäck på min cykel) gjorde stor skillnad. Jag inser med andra ord att det blir till att beställa racerdäck till de rundor jag ska cykla tillsammans med JC och det illa kvickt. Det här med cykel är en riktig prylsport!Nu är det strax dag för Sverige Springer på TV4 Sport. Kanske syns jag några sekunder...
