Sand eller sand?

Att springa på stranden kan vara väldigt olika upplevelser. Oftast när jag spinger på en strand väljer jag att springa där sanden är som hårdast. Har jag tur finns det lite hårdare sand en bit upp på stranden där det även är plant. Har jag mindre tur blir det till att springa i vattenbrynet där det i och för sig ofta är lite hårdare sand men ofta lutar kraftigt så man blir sneare än
vanligt.

Idag frångick jag mitt normala val. Idag valde jag att springa de sträckor jag sprang på stranden där sanden var som mjukast. Det är givetvis jobbigt eftersom fötterna hela tiden försvinner ner i sanden men det samtidigt oerhört kul om man samtidigt tänker på löptekniken. Med ett kort snabbt steg hinner inte fötterna sjunka lika mycket och det blir plötsligt betydligt lättare att springa än om man låter fötterna sjunka djupt ner i sanden. Sedan är ju fördelen (eller nackdelen) att man behöver ju varken springa långt eller fort för att bli ordentligt trött.

Men jag kan säga att oavsett hur kort snabbt steg jag tog så hjälpte det inte mot sand i skorna, tror nog det var i alla fall sanden hade gjort dem två nummer för små när jag kom hem igen.

Idag, under den första löprundan på Cypern blev det 10 lugna kilometer där ungefär hälften av de hemvändande 5 kilometrarna sprangs på stranden.

10k@5:50

TSM

Träning i grupp, är det jag? Jag vet inte riktigt. Nu har jag i alla fall bestämt mig för att vara med i Team Stockholm Marathon fram till nästa Stockholm Marathon. Det innebär gemensam träning på långpassen på söndagarna.

Det som ska bli mest spännande är att få träna tillsammans med så många personer som är betydligt snabbare än vad jag är. Det kan förhoppningsvis ge lite extra inspiration och motivation att nå de där minutrarna jag vill kapa på sluttiden.

Den 25:e oktober drar det igång.

Mer kompression

Mer kompression brukar ju göra att det går fortare men samtidigt, när det gäller motorer, är risken större att de går sönder.

Jag hoppas givetvis att mina nya kompressionsstrumpor gör att det går fortare men framför allt att risken att kroppen går sönder minskar. Och att återhämtningen går fortare.

Jag har ju varit väldigt nöjd med mina kompressionstights därför var valet ganska lätt när det kom till strumpor. Det blev ett par 2XU där också. Få väl se hur mycket jag använder dem, på vintern när man kan ha dem under långa tights går det ju bra. Men att springa med knähöga strumpor på sommaren är inte riktigt min grej. Än.

Sju dagar

När jag stack ut och sprang igår kväll var det sjunde dagen i rad. Har aldrig gjort det förut, sprungit sju dagar i rad. Alltså någon form av rekord men det är inte det som är det intressanta.

Det intressanta är känslan i kroppen, jag har under dessa sju träningspass sprungit med enbart låg puls. Det har med andra ord inte gått så fort men det har varit grymt skönt. Och min kropp har mått bra av det. Jag som haft ont lite här och var under sommaren har nu mindre och mindre ont även fast jag de senaste sju dagarna sprungit betydligt tätare och med mindre vila än vad jag gjort under sommaren.

Jag kan ju inte med säkerhet säga att det här enbart beror på lågpulsträningen men det är nog i alla fall en högst bidragande orsak.

Framförallt är det så otroligt skönt att springa när man känner sig hel!

Igår blev det 10,5k@5:20 %137

Pulsen på plats

Äntligen tog jag mig för att byta batteri i pulsbandet till min Forerunner 305. Har ganska länge tänkt att det nog är dags för batteribyte eftersom jag tycker pulsen inte riktigt stämt med känslan och framförallt har det verkat som den har låst sig lite länge på en viss puls innan den ändrat puls även om jag ökat eller minskat belastningen.

Vilket skillnad det blev. Nästan som en ny klocka. Nu känns det som att pulsen stämmer med verkligheten igen. Jag som sprungit omkring och tagit pulsvärdena med en nypa salt sista tiden. Det är inte lika roligt att köra lågpulspass då kan jag meddela, när man tycker att man springer i en lagom långsamt tempo men klockan hela tiden visar att det går på tok för fort. Nu har jag ju som sagt inte litat riktigt på vad klockan visat så jag har mera gått på känsla men det sätter sig ju ändå lite i huvudet. I dag var det roligare.

Nu stämde klockan överens med känslan, eller inte helt. Jag kunde faktiskt springa något fortare än vad känslan sa. Förmodligen beroende på att jag ändå tagit till mig de värden som klockan gett mig sista tiden och som varit ett antal slag för högt oftast.

12k@5:40 %138

I en bubbla

Jag har under ganska långt tid varit periodare när det gäller löpning. Om vi bortser från de gånger jag har gjort uppehåll i flera år så brukar uppehållet normalt komma antingen vid sjukdom, skada eller höst. Att man tappar motivationen vid sjukdom eller skada är inte så konstigt men för mig har nästan hösten varit värst. När mörkret har kommit har soffan varit mer inbjudande än löparskorna.

Det året som gått är det första då jag fortsatt att springa under höst och vinter utan uppehåll. Nu är hösten på ingång igen och då är frågan om jag kommer kunna upprepa förra årets bedrift, att fortsätta springa. Jag tror att jag redan nu vågar svara på det. Förra årets höstmörkerlöpning har nämligen fått mig att förstå tjusningen med det.

Att ta på sig löparskorna och ge sig ut en mörk kall höstkväll har jag insett är riktigt skönt. Jag springer på vägarna och ser alla människor genom fönstren där inne i ljuset och värmen. Det känns som att jag springer runt i en lite bubbla och ofta känns det som att det är en dröm, det är sällan jag tänker på löpningen eller att jag överhuvudet taget tränar. Den här hösten kommer bli som förra året, jag kommer fortsätta springa och jag njuter av det!

Igår blev det 18k@5:40

Lördagsrunda i solen

Tog en lugn runda tillsammans med sonen idag. Blev 12,5 kilometer runt Djurgården. Eftersom pulsbandet ger lite konstiga värden, måste nog byta batteri, så har jag inte full kolla på pulsen. Tanken och känslan var dock att det var ett skönt lågpulspass.

Börjar nästa undra när sommaren ska ta slut. Känns som att det är sol och varmt varje gång jag ska ut och springa, börjar vänja mig vid det. Kommer bli tufft när snön och kylan kommer. Eller så kanske det blir det skönt med lite förändring?


Känns ganska bra i kroppen men vänster knä gör lite ont när jag springer utan någon vilodag från förra passet. Det gör dock inte så ont att det påverkar löpningen speciellt.

12,5k@5:36

Häng med på en tur

Idag blev det löpning från Kista och hem. Sprang på östra sidan om Brunnsviken vilket blir 2,5-3 kilometer längre än om jag väljer den närmaste vägen men är samtidigt lite trevligare att springa tycker jag.

Jag försöker ju få det här till att vara någon form av löparblogg. Det är inte alltid lätt. Det blir lätt samma beskrivningar om hur jag försöker spring eller inte springa. Men nu är det äntligen premiär för att låta er följa med på en löptur! Följ med mig på min väg från Kista till Stockholm.



Vad tror ni, skulle det funka att ha med sig kameran på Stockholm Marathon och ta lite video "inifrån smeten"? Det är min tanke att försöka få till det något år men inte 2010 för då är det springa på tid som gäller. Och skulle jag helt plötsligt kvala in till New York Marathon då blir det snabbt ändrade planer, då blir det där jag tar med kameran istället!

För övrig får jag passa på att önska alla Berlinlöpare lycka till i helgen!

14,8k@6:06

Provträning - Sub40

Idag var det då dags för en provträning med Sub40. Kanske inte kändes helt optimalt att första passet efter halvmaran blev fartlek med Sub40 men eftersom de andra två provträningarna låg på torsdagar så fick det helt enkelt bli idag.

Kuperad fartlek samt löpskolning & stegringslopp stod på schemat idag. Vi möttes upp på Birger Jarlsgatan och värmde upp ca 2,5 kilometer upp till Lill-Jans skogen. Där körde vi lite löpskolning och stegringslopp innan fartleken drog igång. Vi körde totalt 4,4 kilomter fartlek i spåren i Lill-Jans skogen där tanken var att springa normal distansfart mellan backarna och sedan dra på i uppförsbackarna och försöka hålla kring 90% intensitet uppför.

Gick helt ok i början kände mig hyfsat stark men det är ju lätt att göra i de första backarna... Problemet med Lill-Jans skogen är ju att backarna aldrig tar slut. Kan meddela att "normal distansfart" mellan backarna för mig gick från ca 5:00/km i början till 6:30/km på slutet. Jag misstänker att farten uppför backarna ändrades ännu mer.

Men det ger helt klart effekt att köra ett sådant här pass i grupp, hade jag kört själv hade jag nog stannat och gått när det var som jobbigast. Jag fick även veta vad jag borde försöka förbättra. Gissa vad? Jo, jag lutar endel åt vänster när jag blir trött.... Det är tydligen inte helt optimalt ur löpekonomisk synpunkt. Sedan verkar jag tydligen förutom vänsterlutning vara för svag i mage och rygg för att jag sjunker ihop med kroppen. Tro fan det jag var ju dödstrött och ville bara lägga mig ner och dö i den sista backen.

Båda dessa saker vet jag ju egentligen om, det är ju bara det att jag hittills varit för lat för att göra något åt det. Kanske blir det lättare att åtgärda om någon säger åt mig vad jag ska göra? Kan helt klart tänka mig att vara med i Sub40 en månad eller så. Både Malin och Lisa verkar mycket trevliga och bra på att se vad man kan förbättra. Det är bara ett problem, gruppträningarna hålls normalt på torsdagar klockan 18:00. Är det någon dag i veckan jag inte kan så är det just torsdagar klockan 18. Vi får se om eller när jag hittar en lösning på det. Men se upp för då är jag snart under 40 minuter på milen...

Fartlek 4,4k@5:06 + Upp/Nerjogg 6,8 km

Den snea mannen eller Stockholm Halvmarathon 2009

Innan start, fortfarande hoppfull

Tog mig ner till Kungsträdgården men en känsla av att inte ha en aning om hur formen egentligen var och utan att riktigt ha bestämt mig för hur jag skulle starta loppet. Var det att gå ut "lugnt" i 4:30 och försöka få en behaglig resa med möjlig fartökning på slutet eller chansa att gå ut i 4:15 tempo och se hur länge det kunde hålla.

Uppvärming, redan här syns att jag börjar luta åt vänster

Efter att ha lämnat överdragskläderna hann jag notera att de givetvis flyttat målet i år, bara för att jag hade stegat upp hur långt det brukar vara till målet efter att man svängt in i Kungsan. Så jag får be om ursäkt till er som gick på den informationen. Dock kändes det klart trevligare att ha målet i slutet på ett lätt nedförslut än som tidigare efter en 90-graders sväng och något uppför. Iväg över Strömbron och ordentlig uppvärmning innan start för att få igång benen. Mitt under uppvärmningen hör jag att någon säger mitt namn och 4:30-Staffan presenterar sig. Kul att träffa på honom i verkligheten. Vi bestämmer och för att starta ihop och se om vi kan springa tillsammans. Det gör ju mitt beslut hur jag ska starta mycket enklare eftersom Staffan redan beslutat att gå ut i 4:15-tempo.

Starten, jag syns faktiskt i mitten på bilden (tack LG för fotograferingen)

När det tysta startskottet ljuder så bär det av och Staffan och jag lyckas faktiskt hålla ihop hyfsat trots en del trängsel. De första kilometrarna gå kanske något snabbare än 4:15 och första 5 kilometrarna passerar vi på 21:07, 8 sekunder före 1:30 schemat. Så långt går det ändå helt ok att hålla farten även om jag redan känner nu att jag tar det väldigt försiktigt i uppförsbackarna för att inte spränga mig. Den känslan borde väl förmodligen har varit en varningsklocka. Precis innan milpasseringen tar vi vår första vätska vid Norr Mälarstrand. Blir två klunkar Powerade och en klunk vatten. Flytet blir lite lidande så jag börjar känna att jag får slita lite för att hålla tempo och benen känns inte riktigt så pigga som jag hade hoppats. Staffan och jag passerar milmarkeringen gemensamt på 42:37. Det är 7 sekunder efter 1:30 schemat och 20 sekunder efter min milpassering på Kungsholmen runt vilket känns helt ok tidsmässigt men jag känner nog att jag har slitit betydligt hårdare för att hålla farten nu jämfört mot Kungsholmen då jag snarare sprang och höll igen lite.

Redan här efter 12 km lutar jag kraftigt åt vänster, ett säkert tecken på att jag är riktigt trött. Jag tackar Espen och Espens bror Rune för fotot. Espen bloggar på www.mosjonisten.com

Efter milpasseringen tar jag rygg på Staffan som känns betydligt starkare än vad jag känner mig just nu. Det visar sig stämma ganska bra då farthållaren för 1:30 kommer upp i rygg vid 11 kilometer. Det tar inte många minuter för honom att passera oss och jag säger åt Staffan att släppa mig och följa med i 1:30 farten. Jag har ingen chans att följa som det känns just nu. Staffan svarar att han inte heller vågar följa så vi fortsätter att följas åt till 12 kilometer ungefär då orkar jag inte följa Staffans rygg längre. Men det var tur att jag hade draghjälp så långt annars hade jag nog börjat tappa fart ännu tidigare. Jag känner nu av det två klunkarna Powerade jag drack för några kilometer sedan, jag och Powerade funkar helt enkelt inte riktigt ihop. Min mage gillar inte riktigt just Powerade. Nu släpper jag klockan helt och fokuserar på att försöka springa för att orka ta mig i mål och gå in under 1:35. Vid 15 kilometer börjar vader och hälsenor stumna ordentligt och jag får slita för, som det känns i alla fall, håll mig under 5 minuter per kilometer.

På väg in på Skeppsbron och 1,5-2 km kvar, lutningen till vänster är kvar och det var den hela vägen in i mål. Så jag kan helt klart titulera mig som Mannen som lutar åt vänster under det här loppet i alla fall.

Nu är det riktigt tungt och jag känner att en sluttid under 1:35 börjar rinna ifrån mig. Det är ju nu om inte tidigare det börjar bli riktigt tungt mentalt. Att först blivit omsprungen av 1:30 farthållaren vid 11km, tappat Staffan vid 12 km, blivit omsprungen av "alla" på Söder Mälarstrand och nu känna att 1:35 är på väg att rinna iväg. Den 18:e kilometern är den absolut tyngsta och går på 4:55. Nu börjar jag dock känna att målet inte är så långt bort längre och jag får lite förnyad kraft. När jag tittar på klockan ser jag också att det ska till en riktigt rejäl genomklappning för att inte gå under 1:35, det ger ytterligare lite kraft. Försöker slappna av och låta benen gå nerför Götgatsbacken över Slussen och kämpar för att behålla farten på Skeppsbron. Vill egentligen bara springa rakt fram över Strömbron men följer bansträckningen förbi Riksdagshuset och när jag är på krönet på Gustaf Adolfs torg hittar jag faktiskt krafter till en spurt i nerförsbacken hela vägen in i mål. Klockan stannar på 1:33:29 och jag känner mig inte nöjd men tillfreds. Det var ungefär vad jag hade förväntat mig rent tidsmässigt, jag är inte bättre tränad just nu. Jag trodde bara inte att det skulle vara ett sådant tungt slit att ta sig runt.

Så här dagen efter kan jag meddela att jag om möjligt är ännu mer sliten än igår. Förutom att jag är trött, grymt stel i vaderna så har jag även ont i vänster knä. Det är nog dags att sluta tävla för säsongen och se till att komma igång och träna ordentligt igen så jag får bygga upp kroppen på nytt...

PS. Och ja, jag ska försöka träna mage och rygg lite mer till nästa säsong så att jag inte behöver luta åt vänster ett helt jävla lopp igen.

Verkligheten

1:33:30 så såg verkligheten ut idag. Och det var tungt, riktigt tungt. Längre uppdatering kommer senare.

Nummerlappen klar

Då har jag hämtat nummerlappen till Stockholm Halvmarathon. Nummer 379 fick jag.

Har även stegat hur långt det är till mål när man svänger in i Kungsan. Svårt att vara exakt då målet inte är på plats men ungefär 110 normala steg är det.

Nu blir det 20 min massage för att få benen i form till imorgon.

Mörkt

Nu börjar det bli riktigt mörkt på kvällarna, inte helt optimalt för att springa fort. Risken att trampa fel är ju betydligt större när man inte ser marken framför sig och med det underhållet som verkar vara på gatubelysningen ute på djurgården så är det riktigt mörkt vissa partier.

Idag klarade jag mig dock utan skador. Kroppen kändes faktiskt mycket bra till och med. Kände av hälsenorna när jag värmde upp men efter att ha strechat lite så var det borta. Kände mig riktigt pigg i kroppen men att det då ändå är så pass jobbigt att genomföra 6 st 1000 meters repetitioner i 4:10 fart känns ju inte helt perfekt. Känns inte helt troligt att jag klarar att hålla det tempot en hel halvmara på lördag. Får nog helt enkelt ställa in mig på att gå ut i 4:30 tempo och sedan öka på slutet om jag har krafter kvar, eller tappa om det nu skulle visa sig vara så illa.

Samtidigt känner jag mig själv. Någonstans i bakhuvudet har jag suget att starta i 4:10 tempo och se hur långt det räcker... Jag har läst sex olika sätt att springa Stockholm Halvmarathon, inte blir jag klokare av det. Känns som alla olika sätten kan passa in på mig, jag kan bara inte välja vilket jag ska använda på lördag.

Intervall 6x1000@4:10 + 4k@5:30

Rulla på foten

När jag springer mina längre pass snurrar ofta massor av tankar i huvudet. Ofta funderar jag på hur jag springer och hur min löpstil måste har förändrats genom åren och hur jag borde förändra den för att bli en bättre löpare.

Ett mycket starkt minne när det gäller just löpstil, eller löpsteg är en artikel som jag läste innan jag skulle springa mitt första Stockholm Marathon. Eftersom jag debuterade första året jag fick springa 1992, precis fyllda 18, så måste jag ha läst artikeln någonstans där 91-92. Jag kommer inte ihåg men jag antar att det var i tidningen Jogging jag läste.

En av det första bilderna som finns på mitt löpsteg, innan jag hade tänkt en tanke på hur jag sprang. Från Stockholm Minimarathon 1989

Det var en tjej som beskrev sitt första Stockholm Marathon. Hon skrev hur hon kom i samspråk med en kille en bit in i loppet och hur han talade om för henne hur hon skulle springa för att klara att ta sig i mål . Rulla på foten sa han till henne. Det var sedan en härlig artikel om hur det båda följdes åt resten av loppet och tog sig i mål tillsammans. Det som har följt mig är dock just det där orden, rulla på foten.

För det första kommer jag ihåg att jag var väldigt förvånad när jag läste artikeln att hon från början sprang på ett sådant sätt att hon inte skulle ta sig i mål om hon inte ändrade löpsteg under tävlingens gång. Nu tog hon sig ju i mål efter att ha ändrat sitt löpsteg så då måste det väl ha varit en sanning som killen sa till henne? För det andra vet jag med mig att jag själv under tidigt 90-tal och de två maror jag gjorde då ofta tänkte i huvudet och försökte rulla på foten.
Nu vet jag ju inte exakt hur denna teknik blev utlärd eller vad tanken med den var men för mig som läste artikeln var tanken alltid att rulla på hela foten genom att sätta i hälen först.

På de snart 20 år som gått sedan jag läste detta har det hänt ganska mycket med informationen och utlärningen av olika löptekniker. Det finns massor av olika teniker som Pose, Chi massor av olika mittfots- och framfotssteg och så givetvis hällöpningen. Även om det inte finns något facit och olika tekniker givetvis passar olika människor olika bra så börjar de flesta vara överens om att sätta ner ett sträckt ben en bit framför sig och landa med hälen först inte är optimalt vare sig ur skade synpunkt eller fart hänseende. Det var inte något som jag var det minsta medveten om på min väg mot 20-åring. Jag var mera upptagen av att om den här tjejen hade tagit sig i mål på maraton genom att ändra löpsteg under loppet så borde ju jag ha ett förstsprång om jag sprang med ett sådant steg som man skulle ha redan från början.

Uppenbarligen har det i alla fall hänt en del även med en så enkelt sport som långdistanslöpning på 20 år. Och jag har gått från att försöka rulla på foten med hälen först till att försöka landa mer mitt på foten. Men det gör inte att jag slutat tänka på artikeln som jag läste och den finns fortfarande med i mitt huvud på långdistanspassen.

Trumpinnepojken

Inte riktigt lika liten som den lille trumslagarpojken kände jag mig. Jag kände mig mera som den stela trumpinnepojken. Redan från start var mina ben, framförallt låren, riktigt stela. Jag tänkte att det borde släppa efter några kilometer, men icke! Jag stannade och provade att stretcha lite, det hjälpte för stunden men inte i längden. Benen ville helt enkelt vara stela idag oavsett vad jag försökte hitta på.

Mitt tänkta långpass blev med andra ord ganska segt och inte särdeles långt heller. Men jag slet så gått jag kunde och lyckades till slut knåpa ihop 18 tunga kilometer. Kände inte att det var någon idé att hålla på och stappla fram längre än så trots att tanken från början var ytterligare några kilometer.

Nu blir det ett eller två pass i veckan, beroende på hur kroppen känns, innan Stockholm Halvmarathon på lördag. Tanken från början var intervaller i halvmarafart på tisdag och lugn jogg på torsdag men det kan nog komma att ändras, allt för att försöka få rätt fart i benen.

18k@5:34

Konstiga intervaller

Ett träningspass med någon form av konstiga intervaller blev det idag. Det var inte alls tanken från början utan jag tänkte mera att jag skulle köra 8-10 km i strax över 5min/km fart. Jag ökade dock farten hela tiden så kilometrarna blev snabbare och snabbare fram till 6 km. Då insåg jag att det inte skulle kunna fortsätta på samma sätt och försökte lugna ner mig något.

Då tog jag det lugnt och höll ungefär planerad fart i en kilometer innan farten började öka igen. Det blev dock ett väldigt skönt pass av det hela. Kanske lite för hårt med tanke på att jag planerar lite längre distans redan imorgon förmiddag. Börjar mer och mer kännas som att jag vågar träna kroppen lite hårdare igen även om jag fortfarande känner att hälsenorna är lite stela ibland. De excentriska tåhävningarna fortsätter jag med dagligen (även om det är förbannat tråkigt).

Att jag om en vecka ska klara att springa 21 km med en snittfart som är 40 sekunder snabbare per kilometer (för att slå personbästa) känns dock väldigt avlägset. Jag måste nog hitta ett bra sätt att lura mig själv med andra ord.

12k@4:50

SUB40

Malin Ewerlöf och Lisa Blommé har startat något som det kallar SUB40. Jag tyckte direkt att det lät spännande. Konceptet bygger på att hjälpa löpare att komma under den magiska 40 minuters gränsen på 10 km. Det är löpträning i grupp en gång i veckan och sedan tar det fram ett persoligt träningsprogram varje vecka.

Det kostar dock pengar. Drygt 500 kronor per vecka. Dyrt kan man tycka.

Visst är det mycket pengar men om man jämför det med andra former av personlig träning så ligger nog priserna ungefär där. Tanken är väl inte heller att man ska vara med ett helt år...

Jag är helt klart sugen på att sänka bort lite av mina pengar men först måste jag se till att kroppen känns helt frisk. Jag ska dock provträna för att se hur det är den 15 september.

Under 40 minuter må vara ett mål för mig att nå men jag tror knappast att det är någon drömgräns eller någonsin har varit någon drömgräns för just Malin & Lisa därför var den här texten på deras sida ganska rolig: "Elitlöparna Malin och Lisa vet vad de pratar om. De har själva fått uppleva glädjen i att gå under 40 minuter på milen. Och nu är det din tur att utmana tidsgränsen!"

Kan jag lura mig själv?

Nu är det 12 dagar kvar till start i Stockholm Halvmarathon. Som jag skrivit tidigare tror jag att jag kommer få svårt att slå min tid från Kungsholmen Runt halvmaraton i våras. Jag brukar ha svårt att sätta upp andra mål än att slå PB. Det brukar med andra ord vara det som är målet och om jag vet med mig att jag inte klarar av att nå det så blir det inget mål alls.

Jag inser ju att jag måste försöka ändra detta beteende lite eftersom jag inte kommer vara i bästa form till varje tävling jag springer ibland kommer jag att vara lite småskadad innan en tävling och då blir det helt klart svårt att slå en tid som är satt när man är i sitt livs form.

Så till kommande halvmara funderar jag på att försöka lura mig själv genom att framförallt gå in för att förbättra mitt personbästa på just detta lopp. Har tidigare sprungit S:t Eriksloppet 2006 på 1:48:00 och förra året Stockholm Halvmarathon på 1:44:26. Att sätta målet till under 1:44:26 blir kanske inte tillräcklig motivation, men att slå tiden med 10 minuter kanske kan vara ett lagom tufft mål?

Frågan är bara om jag klarar att lura mig själv....