Var egentligen inte sugen på att springa idag. Trots att jag inte sprungit sedan i början på november, 36 dagar sedan. Eller snarare just därför. Min hjärna och kropp fungerar så, när jag har passerat 3 veckor utan träning så lägger jag av på något sätt. Då glömmer jag bort att jag faktiskt brukade träna tidigare och jag vill hellre sitta hemma och uggla än att ta på mig löparkläderna och ge mig ut i vintermörkret. Som att börja från början ungefär, både träningmässigt och mentalt.
Men jag trotsade viljan och tog på mig träningkläderna och gav mig ut. Låter lätt kanske men jag hade stora problem att bestämma vad jag skulle ha på mig, hade helt glömt hur mycket kläder jag hade på mig senast jag sprang.
När jag väl kom iväg började det givetvis snöa, då kom jag på vad jag hade glömt. Glasögon! Har inte något synfel men springer nästan alltid med glasögon, solglas på sommaren och rödare varianter på vintern. Idag fick jag helt enkelt leva med att varannan snöflinga letade sig in i ögonen. Vet alltså inte riktigt var jag sprang efter som jag mest blundade. Men det var heller inte så mycket att uppleva, det var mest något som bara måste göras. Skönt när det är avklarat liksom.
Om det jag eftersträvar när jag springer är att känna mig som en sportbil eller liknande så kan jag väl säga att idag kände jag mig mera som en maxlastad långtradare. Det gick väldigt långsamt och blev inte särskilt långt. Men jag tänker börja försiktigt. Trots denna försiktighet kände jag lite i vänsterknä på slutet av rundan så det blev en ordentlig strech när jag kom hem.
Så här när första passet är avklarat kan jag i alla fall säga att det är skönt att vara igång igen!
7k @6:04
