Skön kvällsjogg

Riktigt skönt väder att springa i idag. Vintern har försvunnit och hösten har kommit istället. Även om jag inte riktigt gillar hösten så är mörka höstkvällar en ganska skön upplevelse att få springa sig igenom.

Är riktigt imponerad av min kropp, har inte hunnit komma igång med löpningen riktig efter förkylningen men ändå klarar den av ett lågpulspass med en snittfart på 5:05. De farterna med den pulsen har jag hittills bara klarat av när jag varit i riktigt bra form. Formen känns inte så bra nu men kroppen säger något annat.

Kanske har jag nått en ny nivå?

12,7k @5:05 %139

Började inte som jag bestämt

Redan när jag klev utanför dörren idag kände jag att benen var riktigt sega. Planen var ett lugnt pass idag. Det började inte alls som jag bestämt. Efter 3-400 meter så kom jag ikapp en löpare som precis skulle börja sin löptur. Jag tävlar aldrig när jag tränar men det hindrar ju inte att jag blir nyfiken ibland. Blev nyfiken på hur fort det gick, det såg ut att gå så lätt. Så mina stela ben fick pinna på ner mot 4:30-fart för att hänga med.

Var lättad när vi skulle åt olika håll efter en kilometer så jag kunde slå av på tempot igen.  Sedan lyckades jag faktiskt hålla mig till ganska lugn och fin återhämtningsfart i kvällsolen.

12k @5:22 %133

I mellanmjölkens land

Kan börja med att meddela att vi för det mesta har mellanmjölk hemma även om mitt personliga val egentligen är lättmjölk. Men mellanmjölk är ju så där bra lagom så det är ett enkelt ickeval. 

När det gäller träning säger de flesta förståsigpåare och tränare att just lagompassen ska bort. Antingen ska det vara lugn lågpulsträning eller högintensivt. Precis som när det gäller mjölken så föredrar jag själv de lätta träningspassen. Ut och njuta lite utan att det blir för jobbigt.

Jag brukar därför vara ganska bra på att undvika mellanmjölksland. Oftast springer jag lugnt och lätt och ibland hårt. Men jag har märkt att det här inte stämmer efter ett uppehåll i träningen. Samma sak den här gången. Efter drygt tvåveckors förkylning med träningsuppehåll så hamnar jag direkt i halvhårda löppass när jag börjar träna igen. Det är som att jag inte vågar springa lugnt, kanske för att jag måste bevisa för mig själv att jag inte tappat för mycket under förkylningen? Samtidigt orkar jag inte springa riktigt hårt.

Igår, efter 3-4 kilometer i 4:55-fart, insåg jag att jag höll på att springa mitt tredje löppass efter förkylningen i samma fart och på tok för fort för att kallas lågpuls eller aerobt. Bestämde mig för att öka och efter att ha utmanat bekvämligheten i mig själv blev det tillslut 12 kilometer med en snittfart på 4:38.

Hoppas jag vågar springa långsammare nästa pass...

Länge sedan

Man ska inte ropa hej... Men nu känner jag mig äntligen lite friskare. Men faror väntar runt hörnet. Sonen, som var sjuk innan jag blev sjuk och frisk när jag var sjuk, har nu blivit sjuk igen. Så vi får väl se om det går i cirklar eller om jag klarar att fortsätta hålla mig frisk.

Igår var jag ute på den första löprundan på...länge. I alla fall med mina mått mätt. Jag har låtit bli att stressa igång träningen nu när jag varit förkyld. Har passat på att se det som lite träningsvila så här efter säsongen. Kände mig lite ringrostig efter mer än två veckors löpvila men det var inte så illa som jag befarade, så all kondition har inte hunnit försvinna i alla fall.

Det största problemet var väl snarare att jag mötte lite mentalt motstånd av att ge mig ut i mörker och regn. Huvudet ställer snabbt in sig på att det är skönare i soffan när man inte tränat på några veckor. Jag har tidigare kommit fram till att min magiska gräns går vid ca tre veckor, efter det är det nästan som att börja om på nytt med träningen rent mentalt. Nu var det ju inte fullt så jobbigt eftersom jag slapp passera treveckorsgränsen.

Motiverade mig igår med att ta med mig musik ut på rundan. Något jag sällan gör. Men igår var det skönt, gjorde att jag fick något annat att tänka på än löpningen. Problemet som uppstår för mig när jag springer och lyssnar på musik är att jag försöker ta lite danssteg samtidigt, eller köra flygplanet (ut med armarna och springa i s-slingor). Det är lite farligt när det är mörkt ute det är lätt att trampa snett, men jag klarade mig igår trots frekventa lågflygningar.

Närmare än förra året!

I år är jag faktiskt på plats i Växjö men förkylningen gör att jag får stå vid sidan och titta på. Sol och 2 grader vid starten gör mig inte så besviken att jag inte kom till start. Jag vill ju gärna ha det lite varmare...

Sju(k) dagar, en vecka

Jag är förkyld. Trodde att det skulle ha gått över till nu eftersom det bröt ut i måndags. Man brukar ju säga att en förkylning håller i sig en vecka. Igår var jag riktigt hängig så en vecka verkar vara i minsta laget på den här förkylningen.

Det gör att Växjö Marathon ligger i farozonen nästa helg. Vi får se när jag blir frisk och hur dagarna innan maran känns, jag bestämmer mig några timmar innan om jag ska springa eller inte. Förra året var jag också förkyld när det var Växjö Marathon. Verkar som att det är någon som inte vill att jag ska springa just det loppet.

Bild från Ironman på Hawaii. Lånad från ironman.com

Jag är samtidigt väldigt glad att jag inte hade planerat för och ställt in mig på att springa Hässelbyloppet som gick idag. Då hade jag varit riktigt besviken. Speciellt eftersom jag laddade igår kväll genom att titta på Ironman VM (Hawaii). Det får väl, precis som New York Marathon, bli ett långsiktigt mål att klara att kvala in till. Till Hawaii kvalar man inte på tid utan placering men det krävs i alla fall en tid under 9:30 på en Ironmantävling för att kunna kvala in. Det får bli en långsiktigt mål, med betoning på långsiktigt...

För övrigt var det näst sista simskolelektionen idag. Jag var med trots förkylning. Det har verkligen varit rolig att ha en lärare som kan tala om hur man ska göra. Jag känner att jag har fått med mig en känsla för när jag gör rätt och när jag gör fel. Nu gäller det bara att träna in att göra rätt hela tiden!

Hoppas jag är frisk när jag vaknar imorgon!

Dags att bli cyklist?

Då har det hänt, det jag med skrämmande förtjusning gått och väntat på. Jag har blivit anmäld av en kollega, men jag tackade ja helt själv. Varför jag gjorde det övergår mitt förstånd.

Nu är jag alltså anmäld till min första Vätternrunda!

Det är jag och två kollegor som har som målsättning att cykla tillsammans. En av dem har cyklat tidigare. Han fick årets säsong förstörd, det kan ni läsa om här! Enligt honom är i alla fall målet till nästa år att vi ska gå under 10 timmar.

Hur då, undrar jag i mitt stilla sinne? Det innebär ett snitt på 30 km/h i 30 mil. 30 MIL! Jag klarar ju inte ens att hålla ett snitt på 30 km/h på mina 15 kilometer till jobbet.

För övrigt har jag blivit förkyld. Jag som nästan började tro på att jag på något konstigt sätt hade blivit immun mot förkylningar, jag har levt på övertid flera månader nu. Men nu var det tydligen dags. Får hoppas att det inte blir alltför långvarigt då jag fortfarande har funderingar på att springa Växjö Marathon nästa helg.

Efter det är det tydligen dags att börja cykla på allvar...

Löpsteg på löpband

Jag springer sällan på löpband. Trivs bättre utomhus. Men nu har jag faktiskt skaffat mig ett gymkort. Eller gymkort var kanske fel att säga, men jag har fått tillgång till gym eftersom jag skaffat kort på Stockholm simhallar. Det är ju ganska mycket höst ute vilket innebär att vattnet är kallt. Alltså har jag lite mot min vilja blivit tvungen att flytta in i klorfyllda bassänger. Men eftersom jag egentligen hatar kallt vatten var valet ganska lätt.

Det här gör att jag även får tillgång till de gym som finns på simhallarna. Hittills har jag inte utnyttjat något mer än löpbanden men när andan faller på kanske det kan bli styrka någon gång under vintern också, vem vet?

Intervaller på löpband är faktiskt nästan roligt. Men bara nästan. Jag har dock upptäkt att det kastas arga blickar på mig från övriga gymbesökare när jag ställer mig på löpbandet. Det låter nämligen en del när jag springer på bandet. Ganska mycket för att vara ärlig. Jag låter som en flodhäst som rusar fram över grässlätten.

Nu håller jag ju dessa löpbandsupplevelser ganska korta så det är inget stor problem men hur ska man springa på löpband? Jag har upptäckt att om jag springer med en ordentlig hälisättning och rullar ordentligt på foten blir steget ganska tyst men när jag springer som vanligt, med landning mer mitt på foten, så låter det som bandet ska gå sönder vid varje fotisättning. Är det mitt löpsteg som suger? Skiljer det på olika löpband? Är det likadant för dig när du springer på löpband?