Jag kommer inte ihåg så mycket av loppet, det jag minns är att det var oändligt många nerförsbackar och att jag var tvungen att springa och hålla igen för att det hela tiden var folk i vägen. När det var några kilometer kvar av loppet var mina ben helt slut. Mentalt var det ännu värre, jag ville bara lägga mig ner och vila i något dike. Träningskompisen fick krafter när en lämplig rygg dök upp och han hängde på, jag släppte.
Observera Big Mac-tröjan och jag var nog rätt ensam kille med tajts 1991, i alla fall i det mönstret.
Jag fortsatte att slita mig framåt trots att jag tappat allt hopp om att kunna göra något åt det faktum att jag skulle bli slagen av polaren. När jag så kommer ur skogen och springer ut på ett stort fält där jag kan se målet några hundra meter fram ser jag också att min kompis kommit ungefär halvvägs mot målet men det går sakta för honom också nu. Det gör att jag får förnyad kraft och ger allt som finns kvar och spurtar mot målet. Han ser mig aldrig gå i mål och jag har svårt att bedöma vem som var först. Säker på seger som han är blir han märkbart förvånad när tiderna släpps någon dag senare och vi har gått i mål, i olika målfållor men på exakt samma tid, 2:53:34.
Trots den halva segern att i alla fall inte bli slagen av honom i loppet så var känslan efteråt "aldrig mer". Det hade varit grymt tungt att springa alla backar uppför och nerför och jag var sliten i flera dagar efteråt. Just "aldrig mer" har jag stått fast vid.
Men jag har väl ändrat mig förr. Kanske är det dags att fira med ett 20-års jubileum näst år?
