Mentalt väder?

Idag förberedde jag mig på att ge mig ut på en riktig helvetesrunda. Inte rent träningsmässigt jag tänkte bara köra ett lugnt distanspass. Utan vädermässigt. När jag tog mig hem från jobbet idag så var det kallt, mörkt och ösregn.

 Det var i alla fall så mörkt att jag behövde använda min reflexväst

De timmar jag var hemma innan jag skulle ge mig ut och springa ställde jag alltså in mig på att jag skulle ut och springa i detta kalla mörka ösregn. Kan inte påstå att jag såg fram emot det men tänkte att det i alla fall skulle bli varmt och skönt när jag var hemma igen.

Döm om min förvåning när jag kommer ut strax efter åtta och det inte alls är som jag har förväntat mig. Det är inte alls speciellt kallt, inte så mörkt som jag hade trott och till och med uppehåll. Känns helt fantastiskt att vara ute och springa i detta fantastiska väder tänker jag. Men vädret är ju bara bra för att jag hade ställt in mig på att det skulle vara riktigt riktigt dåligt.

Tänk vad lite det krävs för att man ska tycka att vädret är bra, det är bara att först föreställa sig att det ska vara mycket värre...

Sprang 1:a varvet på nästa års Stockholm Marathon idag. Börjar gillar rundan även om jag fortfarande hoppas att jag ska ha sprungit en halvmara när jag kommit ett varv, tyvärr saknas det ju 4,5 km.

16,5k @5:09 %150