Premiärmilen - en skitdag?

De som startat i tävlingsklassen kl 12 går i mål

Vaknade och kände att kroppen inte var helt pigg. Funderade på om det berodde på att jag höll på att bli förkyld eller om det bara var nervositet inför loppet som spelade ett spratt. Inte heller foten kändes helt bra trots vila i tre dagar efter Kista äventyret. Undrade om det var en blivande skitdag jag vaknat till, men oavsett så hade jag bestämt mig för att springa.

Funderade länge på vilka skor jag skulle ta, mina lättare skor som har hål i sulan(för att spara vikt) eller mina Elite+ som inte har hål i sulan. Eftersom det enligt banbeskrivningen skulle vara 1 km på grus och resten asfalt föll valet på de lättaskorna, trots risk för endel vattenpölar som skulle kunna komma in i skorna.

En äng som mest bestod av lervälling efter dagens slut

Hade haft funderingar på att värma upp genom att springa ut till starten men med en fot som gjorde ont och en kropp som kändes sådär blev det tunnelbana ut. När jag kom till starten så insåg jag snabbt att jag gjort fel skoval. Det mesta av startplatsen befanns ute på en dyblöt lerig äng så redan innan jag fått av mig överdragskläderna var jag genomblöt om fötterna. Men jag är ju van, det var ju precis likadant vid halvmaran i höstas (om än inte lika lerigt).

Kladdigt!

Starten för motionärerna närmade sig och jag tog av mig överdragskläderna och begav mig till starten. Hamnade i mitten av fältet då jag inte hade någon lust att försöka tränga mig framåt. När sedan starten gick insåg jag hur mycket folk det faktiskt var framför mig, tog ungefär en minut för mig innan jag passerade startlinjen efter att startskottet gått. Tur att de tar tiden efter när man passerar startlinjen.

Första 3 kilometrarna sprang jag mest och kryssade mellan alla människor och eftersom jag redan var blöt om fötterna sprang jag mycket i dikeskanten där det i och för sig var blött men inte så mycket folk. Sprang även på tå/framfot då jag var rädd om min onda fot. När det blev lite lättare att ta sig förbi löparna framför började jag återgå till mitt normala löpsteg mitt på foten utan att känna smärta. Nu handlade vägvalet mest om att undvika det värsta vattensamlingarna och den stora lervälling som kom efter 4 km eller så. Varvning efter 5 km på 22:36. Även om jag kände att jag använt en del krafter på att hitta eget spår så kände jag ändå att jag nu när det blev mindre folk kunde öka farten till 4:20 tider.

Efter att återigen passerat lervälling och jättevattenpölar, då jag inte ens brydde mig om att väja utan sprang rakt igenom, började jag dock bli trött och tappa tid. Det är den mest kuperade delen av banan och nu kände jag av det i kroppen. Viljan fanns inte riktigt att trycka på, var rädd för att kroppen skulle säga ifrån och gå in i väggen. Så på kilometer 8 och 9 låg jag strax över 4:30.När jag var förbi backarna och uppe på asfalten igen och det bara var 1 kilometer kvar vågade jag dock tro på mig själv igen och ökade så mycket jag vågade. Sista kilometern hamnade på 3:50.

Gick i mål på 44:08 och var rätt trött. Kände direkt av foten när jag gått i mål så att springa hem var inte att tänka på, det blev tunnelbanan hem också. Sedan ett skönt varmt bad och lite strech.

Plakett, vatten, kexchoklad och banan efter målgång

Nöjd med genomförandet och tiden med tanke på förutsättningarna och även om jag inte alls kände för att springa vare sig före eller efter loppet så gick just de 10 km helt ok att springa. Hade egentligen inte räknat med att vara snabb alls ännu. Men med den tiden känner jag samtidigt att jag har ännu mer i kroppen redan nu, om förutsättningarna för banan och min kropp bara är lite bättre. Ser redan framemot Kungsholmen runt!