onsdag 10 mars 2010

Träningstankar

Under senaste TSM-passet sprang jag bredvid Anders Szalkai under nerjoggen på väg till Stadion. Han frågade lite hur jag tränade och det fick mig att själv börja fundera på mina tankar kring min löpträning och varför jag tränar som jag gör.
Anders Szalkai gör sig hörd
Det finns ju två huvudträningssätt inom löpning och då pratar jag framförallt om maratonträning, mängd och kvalitet. Mängd handlar om att få så mycket mil och tid i benen som möjligt, kvalitet har fokus på att genom framförallt olika typer av snabba pass utveckla snabbhet, stryrka och syreupptagning. Den generella uppfattning är väl att genom att kombinera dessa två typer av träning når man bäst resultat.

Det är även min övertygelse. Men.

Jag tränar inte riktigt så, än. Jag har inte tränat tillräckligt länge för att min kropp ska tåla både mängd och kvalitet. Det gör att jag hittills måste välja, för om jag tränar den mängd jag vill orkar inte kroppen så många kvalitetspass och börjar jag träna mer kvalitet orkar inte kroppen med den mängd jag vill springa. För jag vill ju springa mycket, jag tycker ju att det är så roligt.

Mitt mål är givetvis att nå till det stadiet där min kropp är så pass tränad att den orkar med både mängd och kvalitet men jag har ingen stress dit. Det får ta den tid det tar. Alltså fortsätter jag att träna med huvudfokus på mängd och med så mycket kvalitetspass som kroppen vill och orkar.

Vad sa då Anders om detta? Jo, att de flesta motionärer inte har tålamodet och tiden att börja med att lägga några år på att bygga upp mängdträningen så därför är det vanligaste att man som tränare ofta använder sig av mer kvalitet direkt från träningsstart.  Men har man tiden och tålamodet är det en bra väg att gå för att nå maximala resultat i slutändan.  Han sa även det som jag själv också läst i någon artikel tidigare, att en löpare når normalt sin topp efter 7-10 år från träningsstart, lite oberoende av när man börjar träna (i alla fall om man börjar mellan 20-35 år). Det gör att jag har några år på mig!

Lite peppning ägnade han sig åt också och jag sög i mig som en svamp. Han trodde helt klart att det var möjligt för mig att gå under tre timmar inom ett år om jag får träna utan sjukdom och skador och springer ett lättlöpt maraton (mindre backar än Stockholm) i bra väder (kallare än Stockholm 09).

Behöver jag säga att det samtalet var en energikick?